Det är alltid trevligt med kommentarer till bloggen. Pensionären undrar ofta vem som följer annat än hans mamma och någon annan släkting. Han kan se att han har haft sporadiska läsare från Sverige, USA, Kina och ibland från Norge. Ibland har någon förirrat sig från ytterligare något land, men det är nog misstag. Trots att han har hållit på i flera år har han sällan mera än en handfull besökare per dygn. Han kan alltså knappast kalla sig ”influencer”.

Men, som sagt, att någon visar uppskattning eller kritik muntrar upp. Bloggen har förändrats från att ha varit en rapport i jagform från Atlantseglingen sommaren 2016 till att bli allmänna betraktelser av en numera båtlös pensionär som titulerar sig ”han”.

Ibland känner han att han är sanningen på spåret, men alldeles när den skall uppenbara sig tappar han tråden och faller in i vardagslunken.

För honom har gräset alltid varit grönare på andra sidan. Det är lätt att utmåla den andra sidans förtjänster utgående från fantasier.

Han har varit på fel fester, i fel relationer och bott på fel ort. Nu borde han utgående från responsen försöka se det positiva i det förhärskande och inte ständigt sträva bort. Han kan inte klaga, ekonomiskt har han det äntligen väl förspänt. Pandemin har hindrat honom och många andra att slösa pengar på oegentligheter. Ingenting hindrar honom att förverkliga sig själv som konstnär, idrottsman eller annat. Utom hans egna begränsningar förstås. Men de är inte så svåra som han ibland tror.

Det handlar om självförtroende, självtillit och uppskattning.

En äldre man i springer varje söndag utanför hans fönster runt Villa Junghans. Alltid i samma lila sportdräkt och stickade brokiga mössa. Varv efter varv. Pensionären får tävlingsinstinkt och funderar på att snabbt byta till träningskläder och försöka springa fatt den lila mannen. Men innan han hinner byta om har mannen försvunnit.

En gång har han mött mannen, men då var de på väg åt olika håll och pensionären gitte inte vända om för att ta upp jakten. Och det är möjligt att han hade förlorat, för trots att det från sovrumsfönstret ser ut som om farten skulle vara låg håller mannen en stadig mördande takt.

Pensionären beger sig ut på stavgång i stället. Det är skonsammare.

Han pratar inte mycket, har inte något att säga. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen, liksom. Han skriver hellre, då hinner han tänka efter före. Han tycker att många talar för mycket. Här kan skönjas en könsskillnad, kvinnor älskar att prata. Kan man säga så? Skriva så?

Han är en dålig lyssnare. Folk tenderar att upprepa sig. Han märker själv att han gör det. Också då han skriver. Han bryr sig inte om att kolla vad han skrivit tidigare. Men skriven text kan man välja att inte läsa medan muntlig svada är svår att undvika.

Att kommentera andras görande och låtande tilltalar inte pensionären i nämnvärd grad. Var och en är sig själv närmast. Det är dessutom svårt att veta bevekelsegrunderna till andras handlingar.

Han har släktingar och bekanta som kan orera i timtal om en tur in till centrum medan han själv avfärdar sin atlantkryssning med en kort mening. De facto önskar han ibland att han var bättre på small-talk. Cocktailpartyn gör honom besvärad och mera fokuserad på drinkarna än på pratet.

Han har svårt att koncentrera sig. In genom ena örat, ut genom andra. Spridda kommentarer: ”Verkligen?”, ”Säger du det?” , ”På riktigt?”

Ofta kontrar man när någon berättar en intressant (ur berättarens synvinkel) historia med att avbryta och dra en (ur egen synpunkt) värre skröna. Och så fortsätter man att överträffa varandra tills någon tröttnar.

I bloggen blir han inte avbruten. Av andra än sig själv. Kritiken kommer efteråt. Om den kommer.

Medeltalet sovtimmar den senaste veckan enligt den egna dagboken är 2 h 38 min per dygn. Han börjar vänja sig med att vara sömnlös. Eller avvänja sig från att sova.

Bilen förd på service, ringbyte och reparation. En regnig dag har han hittat en dyblöt lapp under vindrutetorkaren med ett prydligt textat meddelande av någon som ber om förlåtelse för att hen har skadat bilen. I regnet ser han inga värre skråmor. Det visar sig vara en städare som besökt husbolaget i arbetsuppgifter. Numret som uppgetts är en städfirmas och hon som svarar är tydligen någon förman och inte hen som orsakat skadan. Allting har skett föredömligt med rysk brytning, anmälan till försäkringsbolaget och kontakt med pensionären som inte skulle ha upptäckt skadan. Också när han tillsammans med leasingfirmans kille undersöker bilen har de svårt att urskilja vilken av de små skråmorna som senast tillkommit.

Han får en litet medkörd Kia Rio som utbytesbil och passar på att åka till stugan för att stänga av vattnet till vintern och hugga lite ved. Det belastar nämligen inte det begränsade kilometertalet på ”hans” bil.

Han bokar en resa till Rovaniemi på biltåget. Nog måste han stå på skidor före jul. Biljetten bekräftas betalad och pengarna försvinner från kontot men ingen biljett kommer till den angivna e-postadressen. Han gör ett nytt försök. Inget händer. Han ringer till kundtjänst, de lovar skicka biljetten. Inget händer. Han skriver till VR på Messenger som svarar och lovar skicka biljetterna, men undrar om han kollat sin skräpkorg. Han kollar och hittar biljetterna där. Tolv gånger.

Nu står han i beråd att kasta sig ut i det okända. Företa sig en resa till Oslo. Dottern har lovat stå för programmet när han kommer fram. Det skall bli en överraskning.

Nattsömnsmedeltalet har stigit till 2h 54min. Han börjar känna sig utvilad..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: