Sic transit..

Så har då skepparen blivit patient.

Den heta sommaren har blivit fuktig och grå. Minnet av de sista seglatserna lever ännu. Båten är borta.

Formen är god. Han känner sig bättre ju närmare operationen kommer. Är det månne ett missförstånd? Inte känner han sig sjuk. Han har ögnat igenom informationsfilmerna, läst på och talat med sköterskan om hur och när han skall ta sig till sjukhuset. Inte äta på morgonen, högst 2 dl vätska.

Han reflekterar över hur mycket bättre han ändå mår på landsbygden än i lägenheten i stan.

Hur länge räcker konvalescensen? När kan han åter fly till landet?

Han unnar Eddie glädjen att äga Freja/Niña. Tänk om han själv hade haft möjlighet att ha båten i den åldern, lite på 20. Mycket kunde ha varit annorlunda, resorna längre och mera omfattande. Som de han nu ser på Youtube.

Han hade förstås folkbåten som drygt 30-åring, seglade med den runt Åland med fru, tre barn och stor hund. Och dessutom blev det mycket havskappsegling i andras båtar, t.ex. Gotland Runt 6 gånger i olika farkoster. Seglatser med Swan 37:an Marinella från Kiel till Ekenäs skärgård och av och an till Köpenhamn. Den minnesvärda seglatsen med Odes Baltic som skulle gå till Fuengirola i Spanien men slutade i Travemünde. Betvingandet av Atlanten i Dawn Star. Och förstås seglatsen runt Bottniska viken, för det mesta på egen hand. Så inte skall han klaga.

Men möjligheten att bo i båten som fri och obunden, att kunna utföra reparationer i Kuggom eller på annan ort, resa vart han vill när han vill har nu Eddie. Om inte Coronan lägger hinder förstås..

Efter flera dagar med regn och blåst känns det faktiskt skönt att inte vara den som måste se till båten. Eddie rapporterar om smärre missöden med brusten bojkätting för Niña och avsliten dirk på den andra båten. Den sydliga vinden pinar svårt i Lovisaviken.

Ett uppehåll mellan regnskurarna möjliggör gräsklippning, svamp- och blåbärsplockning vid stugan. Bastu efteråt.

Båten är alltså såld. Bloggen heter minseglats. Kan man då företa en seglats utan båt? Eller kan man rentav tänka sig att seglatsen syftar på livet i allmänhet? Det är kanske så han gör det, pensionären, f.d. skepparen och numera patienten. Och varför MIN seglats? Kanske för att den i begynnelsen handlade om MIG som senare blev HAN för att undvika det ständigt återkommande JAG.

Hur som helst, patienten står inför en resa där han inte själv sitter vid rodret. Tvärtom är han inte vid medvetande under processen och är således fullständigt i händerna på en obekant besättning som förhoppningsvis gjort resan tidigare. Målet är eftertraktansvärt men resan är riskabel. Patienten som känner sig helt frisk inför resan är medveten om att han kommer att vara som en gisten gammal båt med läckage som kan ta månader innan det tätnar, om den alls gör det.

Sveriges TV2 visar en dokumentär om ungdomsidolen Frank Zappa. Han dog 52 år gammal. Diagnos: prostatacancer.

Ännu en sömnlös natt med upprepade toalettbesök. När blir det aktuellt att skrota skrovet? Flera skepp hålls flytande med konstgjord andning länge, men när förfallet börjar krävs omfattande åtgärder.

Döende under natten, utslagen under förmiddagen men efter en 20 km:s cykeltur i rask takt vaknar livsandarna igen.

En körsbärsgelato från kiosken på stranden unnar han sig.

Det här med döden. Har man levt ett aktivt och innehållsrikt liv måste man kunna vänja sig vid tanken på att det tar slut. Gärna knall och fall så man inte behöver lida.

Som skeppare har pensionären inte haft tid att tänka på varken livets mening eller slut, men som patient dyker sådana tankar opåkallat upp. Skrämmande, visst, men också något som man då man blir äldre och kroppen börjar visa tecken på förfall måste förhålla sig realistiskt till.

Någon seglats kommer ändå att bli hans sista.