..att han har gjort bort sig kommer först två dagar senare. Det är för all del inte första gången, men den här gången var han spik nykter. Att handla utan att tänka har blivit en vana och om han tänker är det ofta för sent. Eftertankens kranka blekhet.
Man behöver ett mål. Ett som inte ligger alltför långt fram i tiden. En orsak att hålla sig i form. Nu har han ett. Det kan tyckas vanvettigt, men det är ändå ett mål. Och har man talat vitt och brett om utmaningen är det svårt att dra sig tillbaka med hedern i behåll.
Att redigera sin tillvaro kan bjuda på motgångar. Det går inte alltid som man planerat. Andra tänker annorlunda.
Viktigt är att stå fast vid vad man har beslutat. Så vitt man inte drabbas av eftertanken. Det kan hända att det som igår såg ut som en bra idé inte gör det längre idag. Men i morgon kanske den verkar bättre. Dead-line närmar sig. Det är väl inte förrän efteråt man kan dra slutsatser. Ångra vad man har gjort eller inte har gjort. Det brukar ändå bli gjort i hans fall. Om det kommer några till synes huvudlösa förslag eller idéer brukar han inte vara sen att haka på. Den första tanken är kanske att aldrig i livet. Sedan börjar fröet gro, varför inte egentligen? Följer efterforskning: hur skulle det vara? Och till slut beslut trots att oddsen inte alltid är fördelaktiga.
Handling är alltid att föredra framom icke-handling. Handling kan ändå leda till förvirring hos medmänniskor. Mänskliga relationer hör till de områden där handlingar och uttalanden kan slå fel. Det dunkelt sagda blir lätt feltolkat. När man ser sig tvungen att förklara något som inte är riktigt är klart för en själv är man ute på sju famnars vatten. Ofta hade det varit bättre att tiga. Men den otålige har svårt att lägga band på sig och invänta tecken från högre makter. Intuitionen. Tänk om inget ges!
Nu har han spänt det för sig som han föreställer sig att han borde, men risken finns alltid att det skiter sig. Den risken måste man ta i betraktande för att inte bli besviken. Ju högre satsning desto större risker. Önsketänkande är en farlig sysselsättning.
Nu skall han mäta blodtryck och puls. (Men trots att han skrivit ner det blir det ogjort – något annat måtte ha kommit emellan..)
Följande dag är allt ok. Blodtrycket och pulsen är låga. Han är i toppform. Musklerna skulle vara i behov av massage men en gång är ingen gång och regelbunden behandling anser han sig inte ha råd med. Borde dricka mera. Vatten.
Osäkerhet gör att han hör sig för onödigt många gånger för att få klart för sig om han har glömt något eller om han är på rätt väg. Att hela tiden kräva bekräftelse blir lätt en tvångshandling som gör medmänniskor avvaktande, det har han konstaterat hos sig själv och iakttagit hos andra.
För att mäta sin kondition har han börjat springa Coopertesten före fredagsbastun. Hur långt kommer han på 12 minuter? Ingen lämplig löpbana har han hittat nära hemmet så han springer på trottoarer och gångleder. Nära två kilometer har det blivit, men inte riktigt. 1960 m igår. Flera tabeller har inte mål för så gamla som han utan slutar vid 60+. Där har hans resultat landat mellan ”bad” och ”fair”. Men nu hittar han en tabell för löpare i åldern 70-79 och där betecknas hans resultat vara bra, endast 40 m från mycket bra. Målet är nu två kilometer.
Och hur är det med er, kära kineser, har ni det bra?
