För 10 år sedan fick pensionären ett njurstensanfall inför en avresa. Han och ett par kumpaner skulle delta i seglingstävlingen Hangö-Hapsal som skulle starta tidigt följande morgon. Kvällen firades med rödvin och fet mat, men ett ständigt behov att besöka toaletten och en molande smärta på ryggsidan tilltog. Till slut blev det outhärdligt och han låg och vred sig i smärta på durken. Och så plötsligt avtog värken. På morgonen uppsöktes en läkare (av tävlingen blev det inget) som konstaterade att det troligen varit en njursten som orsakat smärtan, och eftersom den avtagit hade stenen säkert kommit ut den naturliga vägen. Smärtstillande utskrevs och besättningen kunde segla över till Derhamn utom tävling. Vinden var sydlig och ganska hård när de närmade sig den estniska kusten. Skepparen, som då ännu inte var pensionär, vilade efter föregående natts vedermödor medan resten av besättningen kryssade mot vinden. På morgonnatten kom man fram och Ulle mönstrade av.
Derhamn (Dirhami) 
Lehtma 
Lehtma 
Lauterhorn 
Visby
Följande dag fortsatte de två som fanns kvar, via Lehtma ut på Östersjön med kurs på Gotland. Med Fårö i sikte kom sedan följande njurstensanfall. Skepparen låg utslagen medan Dan fick sköta styrandet. När Lauterhorn anlades hade anfallet gått över, men skepparen var fortfarande utslagen och orkade inte delta i landningen till nämnvärd grad. Efter en natts vila fortsatte färden mot Visby där Dan skulle mönstra av och Eva skulle ansluta sig till besättningen. Eva vägrade dock segla vidare förrän skepparen genomgått en ordentlig läkarundersökning. Det var midsommarhelg och lasarettet skulle öppna först på måndag. Det blev ett par dagars turistande i Visby i stekande hetta, cyklar hyrdes och paret besökte bl.a. Lummelundagrottan och Pippi Långstrumps Villa Villekulla. På måndagen besöktes så lasarettet och en mörkhyad läkare skrev ut stolpiller (vi kallar dem suppositorier i Finland) och gav skepparen rådet att dricka mycket öl, en ordination han noggrant följde resten av resan.
Men nu, 10 år senare, har den numera pensionerade skepparen tydligen glömt ordinationen och smärtan har återkommit. Det lär vara vanligt att personer som haft njursten får återfall. Eftersom han nu trodde sig veta vad det var fråga om kontaktar han hälsovården och fick på köpet en vårdansvarig, en sköterska han kunde ringa till vid behov. Läkaren som därpå kontaktas ger remiss till ultraljuds- och Röntgenundersökning. Därpå följer tomografi, magnetundersökning. Före och mellan testerna tas blod- och urinprov. Pensionären tappar bort sig i de oändliga korridorerna i det jättelika Jorvs sjukhuskomplex. Under pågående pandemi hade han hellre varit någon annanstans. Efter en dags tester och läkarbesök kan han äntligen söka upp bilen i parkeringsgrottan och åka hem, dock utan annan vägledning än ett recept på en medicin som skall relaxera glatt muskulatur i urinrören så stenen hoppeligen frigörs. Eftersom inga symptom förekommer under undersökningsdagen skrivs inga recept på smärtstillande ut. Men efter en kväll och förnatt med stark smärta tar han kontakt med sin vårdansvariga och får receptet på Panacod förnyat.
En kallelse till ”konventionell röntgen av urinvägarna, kontrollundersökning” anländer med morgonposten. Stenens nuvarande läge skall bestämmas. För att undvika ytterligare missförstånd utreds var undersökningen kan äga rum i Jorvs labyrint. Det är förstås på det ställe han gick till först, sist han var där. Då var det inte där..
När man kommer upp i ålder kan man inte ta hälsan för given. Liemannen är ständigt beredd att skörda. Ingen har lyckats undvika honom trots oförvitligt leverne och ivrigt motionerande. Man vill trots allt få ut så mycket som möjligt av det som finns kvar, men pandemin sätter gränser. Man får vara glad för en skidtur eller en promenad i solskenet så länge det är tillåtet att göra det.
Förväntningarna på sommar, sol och seglatser är höga!
minseglats 