Existens

Sartre vidhöll att vi är dömda till frihet. Frågan är vad vi skall göra med all frihet. Mångt av det som vi företar oss under frihetens mantel har visat sig vara destruktivt. Den amerikanska drömmen där den fria vite mannen har levt ut sin frihet på bekostnad av andra som fått leva i slavlika förhållanden, kan numera synas med kritiska ögon. Att ta sin Chevrolette Corvette V8 ut på Highway 61 och försvinna mot solnedgången är inte längre comme il faut.

Hur omsätta dessa tankar när det gäller segling? Det vimlar av besättningar som förverkligar sina drömmar genom att segla jorden runt, eller annars bara långt, och redogör för sina strapatser i bloggar och på YouTube. Endel har lyckats få sponsorer, patrons. Många håller pauser för att jobba ihop mera pengar. Somliga seglar själv, ensamma, ofta är det par som sambor ombord, ibland är det familjer med barn. Jag har följt med The Old Seadog, en äldre man, Ran Sailing och Kittiwake/Skua, två yngre par och familjen Veber; Ett år utan skor. Båtarna kan vara allt från någon meter (Sven Yrvind) till över hundra fot långa. Själv gillar jag att följa med äventyr med båtar som är i samma pris- och storleksklass som min egen (t.ex. millanweise eller GGR, Golden Globe Race). Båtar byggda i exklusiva material utan hänsyn till kostnaderna, bara för någon enstaka tävling, förmår inte väcka andra känslor än att pengarna kunde ha använts till något nyttigare. Som jag i tidigare inlägg har konstaterat, har heller inte de skrytbyggen jag skådat utanför Jakobstad (Baltic och Swan) väckt något habegär. Visst är de imponerande, men hur få ihop besättning, var skall de tas upp på vintern och var kan man segla med dem? Inte i vår inre skärgård åtminstone..

Enligt Kants kategoriska imperativ borde vi följa maximen att allt vi tillåter oss själva måste vi också vara beredda att unna våra medmänniskor. Han tänkte väl främst på det etiska, men också materiellt blir maximen lättare att följa om man håller sig till enklare och billigare utrustning. Vi får inte bli så fästa vid prylar att vi inte är beredda att skiljas från dem om någon annan är beredd att betala en skälig summa för att överta dem. Genom att med jämna mellanrum lägga sin båt till salu får man, om inte köpare, i varje fall intressanta nya bekantskaper. Som i mitt fall Tuomas.

Vid åsynen av en speciell båt blir man lätt lyrisk och är beredd att betala överpris för att få den, även om den är delvis murken och ingen annan har visat intresse för den. Och efter att årligen ha gett ut stora pengar för renoveringen av flytetyget får man bara konstatera att ingen är intresserad att ge ens en bråkdel av det pris man ursprungligen har betalat för det. Då återstår bara att hålla båten som en klenod. Det har samlat sig en massa klenoder i vår familj…

Här fattas ännu Miss Visa, Emanuelle, Marino Swing och några andra som finns förtöjda runt släktens lilla holme i Sibbo.

Genom sitt metodiska tvivel kom Descartes fram till att det enda vi kan veta säkert är att självet existerar i någon form eftersom det tänker. Cogito ergo sum. Det som omger oss kan vara önsketänkande eller farhågor. Skillnaden är att farhågor ofta besannas medan önskningar sällan gör det. Idealet vore väl att inte ha några förväntningar, utan att följa sakernas gång med nyfiket intresse.

När det gäller segling är det svårt att göra upp någon tidsplan. Allt beror på väder och vind. Dagsetapperna blir vad de blir, och när det gäller atlant- och världsomseglingar kan ursprungliga tidsberäkningar kasta med månader, t.ex. på grund av långhalsar. Fråga Tapio Lehtinen.

Att segla med någon med kontrollbehov är därför utmanande. Om man inte kommer fram till planerat mål i tid blir det myteristämning ombord. Därför är det då bättre att välja korta etapper och låta den ängsliga bestämma i mån av möjlighet. Ändå kan oförutsedda händelser, som t.ex. grundstötning eller dimma, leda till lokalt lågtryck.

Så carpe diem och låt existensen gå före essensen..