prunkar när jag återigen befinner mig i VR:s (SJ på finska) trygga diligens, denna gång på väg till Karis för att med en bankfröken jag glömt namnet på gå igenom mina finanser. Varför vet jag inte, jag har blivit kallad. En stor del av min ”förmögenhet” har gått till att renovera Freja, ett behjärtansvärt ändamål.
Fredrik har skickat en bild från varvet som förtäljer att masten är uttagen och klar för ytbehandling. Jag önskar jag vore där, men Novena har konsert på söndag där jag förväntas ta del. Tidigt måndag morgon bär det sedan iväg till Jeppis.
Novena skall framföra Toivo Kuulas Stabat Mater och några renässansverk i Esbo domkyrka. Kuula var en av dessa unga tidigt döda genier som under sitt korta liv hann åstadkomma mycket. Han blev skjuten efter en blöt fest ödesåret 1918.
Bankbesöket ledde ingen vart, en onödig resa i hettan. Jag flydde hals över huvud ut till skärgården. Här sitter jag nu och funderar vad jag gör här. Lugnt och rofyllt tills flera släktingar kommer mot kvällen. Lämnar Jörn Donners Diktoniusbiografi för Ralf Sunds ”Där musiken började”. Inför Jakobstadsresan. Jag reserverade den på biblioteket för snart ett halvt år sedan och nu kom den..
På sommarstället är grannarna per definition märkliga. De håller sig med bisarra vanor och uppträder allmänt störande. Det faktum att man själv, ur grannarnas synvinkel, kan ha ett avvikande beteende reflekterar man sällan över.
Ofta avundas jag människor som har förmågan att koppla av och sova. Själv känner jag att jag ständigt måste vara på alerten och inte kan släppa greppet. Det leder till att jag inte vågar sova. Jag dåsar till när jag lägger mig, men vaknar efter en kort tid och kan inte längre somna. Också om jag till slut får tag i sömnen på morgonsidan vaknar jag alltid före sex, för då skall jag dricka mitt morgonkaffe. Jag är därför ständigt trött trots att jag känner att jag måste utföra alla de sysslor jag föresatt mig.
Det var alltså svårt att koncentrera sig på körsång igår efter bara en par timmars sömn. Men allting, inklusive Kuulas Stabat Mater, gick nog bra, främst tack vare Markus’ orgelspel som dränkte alla felsjungna toner i kören.
Det tog tid att varva ned efter konserten och trots att jag lade mig i tid fick jag inte tag i sömnen förrän efter midnatt, trots att jag var helt slut. Den konfliktfyllda sanningen är nämligen att ju tröttare jag är, desto svårare har jag att somna. Och det faktum att jag visste att jag måste stiga upp efter fem för att hinna till tåget där jag nu sitter och skriver dessa rader underlättade inte situationen.
Men här är jag alltså igen, på väg till Jakobstad och Freja.
minseglats 