10.7.

Det är dimmigt och fuktigt. Mina glasögon har gått sönder av det eviga putsandet. Lyckligtvis hade jag skaffat nya inför resan, dessutom konstaterade jag att jag i nödfall klarar mig utan. I dimman och under natten ser man ändå ingenting. Kompassens siffror kan jag urskilja.

Det är svårt att hålla reda på tiden. Vi följer UTC som inte följer den lokala dygnsrytmen. Vi har 4 timmars vakt, 4 timmar frivakt och lite mat däremellan.

11.7.

Vi har  haft dimma en längre tid och jag kommenterade under nattskiftet att vi inte har sett solen på en vecka; och se, då öppnade sig molntäcket och månen och stjärnorna lyste över oss! Men strax därpå kom mörka moln med tillhörande blixt och dunder. Det kändes obehagligt, vi väckte resten av besättningen för att bottenreva storen. Vinden vände mot sydväst men blev inte så hård som vi befarat. Vi fortsatte genom natten med revat storsegel och genua, emellanåt lite inrullad, stundom helt utsläppt. Ett märkligt ljusfenomen upplyste vår framfart; det fortsatte att blixtra vid horisonten, med någon sekunds mellanrum, men åskvädret kom inte längre närmare. När solen steg upp över himlaranden, för att sedan genast döljas bakom molnen, ökade vinden och vi forsade fram med 8-9 knutar.

Vinden fortsätter att tillta och vågorna med den. Ville loggar 12,5 knop och jag 11,2. Vi tvättar håret i sittbrunnen och känner oss fräschare. Mot kvällen och natten håller vinden i sig. De andra trimmar segel på däck medan jag vilar mig inför nattens prövningar. Det är omöjligt att sova när allting löst rör på sig i båtens krängningar. Vi kan inget annat göra än att fortsätta kampen mot elementens vrede. Vi rör oss i varje fall nu åt rätt håll med möjligast höga fart! Vi kör fortfarande  med bottenrevat storsegel men med inrullad och spirad genua i öppen psalmbok. Gången är lugnare.