Ännu ett år är till ända, ändå fortskrider tiden, dag efter dag, timme efter timme, sekund efter sekund utan att bry sig om markörer. Tidsangivelser är mänskliga påfund, tidigare levde man enligt det iakttagbara, vilade när mörker rådde och arbetade under dygnets ljusa timmar. Det artificiella ljuset har gjort oss, och då främst djuren, villrådiga.
Nu när dagarna är som kortast och samhället i karantän gäller det att ta vara på de ljusa timmarna och bege sig ut i naturen som kan vara bländande vintrigt vacker.
Nya terrängskidor anskaffas med Gusses hjälp. Utrustningen börjar bli komplett nu när kroppen visar tecken på att ge upp. En kort skidtur i det överfulla Oittans ger vid handen att så är fallet. Omkörd av de flesta åker han hem för att invänta kroppens förhoppningsvisa helningsprocess och att snö skall falla så mycket att det går att skida i Centralparken. Till dess blir det försiktiga promenader.
Inte illa det heller. För övrigt blir det hemmasysslor, skidning på TV, matlagning och lite kluddande.
Kan han då under det kommande året ännu hitta något nytt? Alpin skidåkning och segling har varit något han velat bygga upp sin identitet kring, men realiteterna talar emot. Det finns andra källor att ösa ur. Som 70+ kan han utveckla sin kufighet. Det finns inget hinder, inget han behöver bry sig om. Han kan lyssna till sin inre röst och bejaka nonkorformismen. Har det egentligen någon betydelse vad andra tänker?
Det är egentligen onödigt att slösa energi på att ondgöra sig över hur andra beter sig. Det är ändå någonting vi inte kan påverka. Tvärtom grundar sig relationsproblem ofta i försök att få den andra att ändra på sina bevekelsegrunder. Något som är dömt att misslyckas.
Nyckeln till ett lyckligt liv är att följa sin intuition, dock så långt att det inte förorsakar lidande för medmänniskor.
Trots en något så lyckad föresats att varken ge eller ta emot julklappar utan i stället understöda Röda Korset och Rädda Barnen fick han en bok av sin mor. Motborgare av Otto Gabrielsson..
minseglats 