Ett dygn på stugan vederkvicker själen. Vid tilltagande ålder blir naturen allt viktigare.

Att få ströva i skogen, elda med ved, bada bastu och doppa sig i gölen gör att han klarar sig några dagar i stadslägenheten igen.

Det är så lätt att fastna. Bli fången i det vedertagna. Inte komma loss. I stället för att ifrågasätta. Hur komma vidare? Finna alternativ. Vad har världen att bjuda idag? Möjligheter finns i det fördolda. Var skall man söka?

Han provar de slalompjäxor han inhandlade på våren då säsongen var förbi. De passar ännu men har inte testats i backen ännu. Han vill minnas att bindningarna på ett par skidor måste justeras grundligt. Flyttas på.

De medföljande förhöjningsplattorna skruvas fast. Då pjäxorna provas på skidorna verkar de nog passa bra i bindningarna. Minnet måhända sviker?

Meddelande om provresultat kom via Maisa. Han kan inte skönja något nytt.

Hunden som är på dagvård har funnit sin plats.

För övrigt fylls dagarna av motion, stavgång i naturen, härliga höstförmiddagar!

Ett annat tidsfördriv är att göra små målningar. Inte föreställande, det räcker hans självförtroende inte till längre, men små abstrakta färgstudier. För att ha någonting för händerna medan han lyssnar till musik, liksom.

Nu kommer patologens utlåtande på Maisa. Allt är bra, aggressionsgrad 2, alltså samma låga värde som provbitarna före operationen, cancern har hållit sig inom kapseln och har inte spridit sig. Nästa koll tre månader efter operationen, alltså två månader från dagens datum. Låter förtroendeingivande.

Människor i hans ålder och yngre lämnar scenen en efter annan. Anders Larsson t.ex. Många i den utvidgade bekantskapskretsen är allvarligt sjuka. Konstnärer, musiker, författare och andra kändisar brukar inte bli långlivade. Han tänker att han har fått nådetid, de levnadsår han förunnas är bonus. Som borde tas till vara möjligast effektivt.

På väg till körövning hälsar han på släktingar som gått bort. Också kören har drabbats, en sångare har lämnat det jordiska. En tyst minut hålls i början av övningen.

Han skulle inte sjunga mera, hade han tänkt, han anser sig för gubbig. Men här är han igen. Och då medelåldern i ensemblen stiger i och med att nya sångare inte anmält sig börjar den allt mera likna en pensionärskör. Sjungandet upplevs ändå som en utmaning för uppehållandet av den mentala stringensen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: