Konvalescens

Han tycker att hans röst har ändrats. En följd av kastreringen? Inte låter han som en kastrat, men hesare. Gubbröst.

Junghansparken har blivit allt viktigare. När han inte orkar gå längre sträckor har den blivit en oas. Flera gånger om dagen går han genom dess grönska.

Så stundar då dagen då sårklämmorna och katetern skall avlägsnas. Han besluter sig för att nyttja Kela-taxi för resan till Pejas och tillbaka. Taxin infinner sig i god tid och för honom fram. Sköterskorna utför sitt arbete och avlägsnar det som skall bort. Fysioterapeuten berättar hur underredet skall tränas. Snabbt är allt färdigt och taxi beställs. Det tar tid och konvalescenten tar en kaffe i caféet. Då kommer ett textmeddelande att taxin är framme om 9 minuter. Han skyndar till kirurgiska poliklinikens port men ingen taxi kommer fast den borde vara framme. Ett samtal till centralen bekräftar att taxin väntar utanför hans hem i Grankulla.

Misstaget reds ut, men det blir ytterligare väntan. Han ångrar att han inte kom med egen bil. Aleksandr blev utan kund medan Aleks fick köra i stället. Det verkar vara ryssar som sköter taxiverksamheten i huvudstadsregionen. Fast till sjukhuset var det Olli som körde..

Hemkomsten firas med en rask stavgång. Kom han verkligen så här lätt undan? Inget läckage överhuvudtaget. Är det någon som behöver 120 blöjor för män?

Följande dag är mycket riktigt värre, ont i nedre delen av buken. Då skall man till Mejlans eller Pejas står det i pappren. Han ringer sjukjouren och förklarar sina krämpor. Det är skitsvårt att bedöma när man är illa däran. Buksmärtor, visst, men ingen feber och inte längre ständig värk, snarare en molande öm känsla på höger sida. Tillsammans med damen i telefonen besluter de att han ser tiden an och tar taxi till akuten om det blir värre.

Och han som redan hunnit anmäla sig till två pensionärsträffar, körövning och tänkt åka att hälsa på dottern i Ekenäs.

Åter onödig ängslan. Symptomen försvinner och lätta promenader kan företas. Som konvalescent och dilettant är man sårbar. Omöjligt att veta vad som föregår i ens inre. Känslorna växlar mellan hopp och förtvivlan.

Färden till Ekenäs uppskjuts.

Nästa dag är måendet bra igen och ett besök på Träskända gård som ägts av Aurora Karamzin görs.

Konvalescentens mormors far har varit trädgårdsmästare här i tiden.

En teckning som visar hur konvalescenten minns att den självslående focken skall skotas skickas till Eddie. Han påpekar att ankarvinschen eventuellt är i vägen. Kanske? Det är svårt att gestalta på landbacken.

Och så blir det problem igen. Blod i urinen. Då skall man söka sig till Mejlans eller Pejas står det i pappren. Skall han vänta över natten och ringa på morgonen när det finns någon som svarar? Nej, syrran får köra honom till Mejlans. Så här sitter han nu..

Osäkerhet igen. Hur kan man veta vad som är farligt? Han känner sig fjantig. Å ena sidan mår han bra, men vissa symptom tyder på motsatsen. Eller är det bara vad han inbillar sig? Han är konfys..

Ingen körövning. Jourens väntrum i stället. Kanske körsången också hör till det förgångna. Han minns att han som yngre funderat att gamla knarriga gubbar borde fatta när de skall lägga av. Det är antagligen dags nu.

Ett väntrum är annars idealiskt för bloggföring. In för koll av urinen emellan, fortsatt väntan. Bra ändå att få det kollat, det lindrar oron. Härefter blodprov, sedan ut i väntrummet på nytt.

Är det här av intresse för någon eller är det bara han själv som drabbats av skrivdiarre’? Seglandet har åtminstone för tillfället hamnat i bakgrunden. Trevligt ändå att veta att båten är i flitigt bruk!

Ok, hem igen, alla värden är som de skall. Lite blod är ingenting att bekymra sig över, men om pisset börjar se ut som rödvin skall han komma igen säger den trevliga kvinnliga kirurgen.

Lite snopet ändå..