Pensionären är 11 år äldre än sin båt. Båda är i behov av service och underhåll. Ingendera kommer att finnas till för evigt. Att hålla båten flytande är kanske ett sätt för honom att bevara sig själv och sin självkänsla. Om han låter båten förfalla förlorar han en del av sin identitet, den image han byggt upp kring sig själv. Hur mycket han än tränar och håller igång är åldrandet ofrånkomligt, sakta men säkert blir han långsammare och trögare. Att reparera båten är kanske ett försök att mota det oundvikliga?
Måndag 23.11.
Mycket att göra. Börjar med att olja styrbords sida och fortsätter med babord. Sittbrunnens durk har länge blivit utanför, nu skulle det vara dags att integrera den.
För att få golvet på plats måste det sågas sönder. Försök med handsåg misslyckas, det blir snett. Eero föreslår bandsågen, men ytan är stor och svår att hålla stadig. Elsticksågen tas fram och efter lunch tar pensionärer mod till sig och sågar snabbt bort vingarna från durken, de som sticker in under de högre styrmanstofterna.
Åtgärden har vållat ångest, men nu när det är gjort känns det bra. Alla elmaskiner får magen att reagera, ett toalettbesök föregår oftast handlingen.
Nu kan äntligen durken testas på sitt rätta ställe. Vingarna är ännu lösa. Men jäklar i gräset, hålen för självlänsen fattas ännu! Durken får åka ned på marknivå igen.
Eero hjälper med att borra hålen som pensionären märkt ut. Beslaget skall sedan sänkas i durken, det betyder att fräsen tas fram. Eero gör den ena sänkningen och pensionären får själv göra den andra. Igen en farlug maskin!
Men det värsta är ändå att fästa beslagen med Sikaflex, den svarta massan svärtar fingrarna och verktyg som används.
I bara farten limmas och skruvas ännu luckans ram fast, durken torde vara klar att limmas fast i morgon. Ännu linoljestryks styrbords sida en tredje gång och babords en nionde.
Det blev en elva timmars arbetsdag, tretton om bilfärden hemifrån räknas med.
Tisdag 24.11.
Pensionären, också kallad jag, går på övervarv. Den maniska perioden förhärskar, det skulle gälla att lugna ner sig innan något allvarligare fel begås..
Före lunch kommer durken på plats, utan vingar tills vidare. Efter lunch är energin slut och inget vettigt blir gjort förutom ytterligare några omgångar linolja på styrbords sida. Babords sida får gälla som färdigt impregnerad, torkas med terpentin.
Rodret kommer i åtanke.
Det är i risigare skick än befarat. Slöslipning inleds. Gustav har bakat in sitt roder i epoxy, ett alternativ?
Hur som helst avslutar pensionären sin arbetsdag tidigare än föregående. Han är ju trots allt ingen ungdom längre.
Onsdag 25.11.
Den sjunde linoljestrykningen på styrbords sida inleder dagen. Därpå limmas durkens ”vingar”. Epoxyn anbringas medels en injektionsspruta som Gustav tillhandahåller. Gapet mellan durken och fotstödet under styrmans toft är så stort att epoxyn rinner ned och antagligen slutar på kölplankan.
Medan limmet torkar eftertraktas andra sysslor. Eero ger rådet att täta nåt som inte limmats med kritkitt. Alltså krita blandat med linolja. Till verket alltså!
Massan påförs med metallspatel. Efteråt torkas bottnen med en terpentindränkt trasa.
Ovan syns limmad nåtribba och nedanför en kritkittad nåt.
Det är onsdag vilket innebär videokväll och bastu.
Torsdag 26.11.
En sista omgång olja till styrbord, sedan in i sittbrunnen. Sikaflex skall anbringas i kanterna. Först skall det tejpas.
Det tar hela förmiddagen. Därefter sprutas massan. Och trycks in med fingret som blir svart. Eero kommer och visar hur det skall gå till. Han får också ett svart pekfinger. För mycket massa säger han, har du kommit ihåg att lägga primer först? Förstås inte, Markus har burken i Snickeriet, går efter den därifrån. När burken väl är ombord hinner pensionären inte pensla många drag innan burken välter och rinner ut på durken, in under luckan och ut genom självtömningsröret. Den redan anbrigade massan flyter ut. Snabbt efter en trasa och pensel för att applicera det som kan räddas på rätt ställe och torka upp resten. Ämnet luktar fränt, säkert inte hälsosamt.
Pensionärens självförtroende rasar. Han ringer till Lovisa färgpunkt som givetvis inte har primern på lager. De kan beställa eller säga var den kan avhämtas.
Eero är som vanligt lugn efter bekännelsen och säger att det nog går att fixa. Markus berättar om hur han en gång vält en stor burk lim som rann ned i kölsvinet
Pensionären skulle vilja vara noggrann och ordentlig, men det vill sig inte. Han åker in till färghandeln och handlar lackbensin, aceton, tape, en gummispatel och trasor.
Tillbaka i båthallen kör han tyst in kritkitt i de springor som syns. Till sittbrunnen vill han inte gå idag mera. Kanske går det bättre i morgon?
Fredag 27.11.
Men som oftast avtar katastrofer med tiden, lite förberedande slipning och Sikaflex runt tofterna gör att helheten ser bra ut och bara pensionären vet var skavankerna finns.
Eero beskådar rodret och visar hur man avlägsnar nitar med birr.
Järnbeslaget skall bort inför en stundande lappning. Rodret får därefter vänta medan bottnen kittas färdigt och avtorkas med aceton.
Under lunchen kommer Stella med nya förhållningsregler och farhågor gällande framtiden. Det är ingen självklarhet att träbåtsskolan kan fortsätta i dessa tider, men vi hoppas att det går om vi följer reglerna och iakttar försiktighet.
En vecka har gått igen och julen närmar sig med stormsteg..
minseglats 