..är som det skall vara, den första månaden på länge som beter sig anständigt! Efter att det inte har snöat på hela vintern kommer det nu lite varje dag. För att sedan smälta bort.

Varför förväntas man säga något hela tiden? Wittgenstein i sin vishet hävdade att det är bättre att tiga än att prata strunt. Och vid analys av dösnacket vi omges med kommer man lätt fram till att 90% är strunt. Kommentarer om medmänniskors tillkortakommanden.

Och idag, följande dag räknat från igår, ser det ut så här. Blå blommor i riset.

Själv har jag äntligen blivit av med ortosen (ett nytt ord jag lärt mig). Så småningom kan jag alltså börja röra mig utan kryckor. Det går bra inomhus men under längre promenader utomhus känns det tryggare med åtminstone en krycka. Det gäller att skynda långsamt, någonting som alltid vållat problem för skriftställaren. Men då hela världen går med halv maskin för tillfället blir det något lättare.

Jag har nöjet att medverka i en kör som leds av den fantastiska Johanna Almark-Mannila. Hon har under coronatiden komponerat musik, sjungit in alla körstämmor, tillsammans och skilt, och skickat ut allt till körmedlemmarna jämte noter så vi kan öva där vi befinner oss i varierande grad av karantän.

Efter sju veckor vågar jag mig ut till stranden vid Nockala för att promenera och fotografera.

Vårbäckarna porlar ut sin glädje efter den obefintliga vintern.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För första gången på länge ser jag havet och vet att det är dit jag längtar. Framtiden är dock oviss. Inget kan sägas om morgondagen, än mindre om nästa vecka, månad, år…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: