Olyckan framme..

Stora planer. En resa till Narvik för att verka som funktionär vid junior-VM, en vecka i Levi för att ta del i Masters-FM, en seglats från Jakobstad ner längs höga kusten. Men:

Efter en lovande slalomtävling med en tredje plats och snabbast över 65 år som resultat, börjar SuperSlalomen bra, som kan ses i den på kant av Kricke filmade sekvensen, men strax härefter, i branten, får jag bakvikt medan skidan skär i. Jag faller och det smäller till i knät. Jag känner genast att något gått sönder, och när jag försöker resa mig bär inte höger ben. På ett ben lyckas jag ta mig ned för backen och upp för liften.

Efter att jag med möda fått av mig pjäxorna, och utrustningen, med hjälp av Heikki, transporterad till min bil, får vi tag i Tapsa på Terveystalo i Iso Omena. Han lovar ta emot mig, och Heikki kör mig dit medan far och son Karlemo tar hand om min bil.

Tapsa ger mig remiss till Jorv. Jag åker hem med Heikki, bilen har redan kommit. Skidkläderna byts ut mot ledigare stass och sedan bär det av till Jorv, den här gången skjutsad av syrran. På jouren väntar jag bland säkert hundra andra, de flesta med någon smittsam virus. Timmarna lider och jag med dem. När jag äntligen får träffa en läkare ser han snabbt på mitt ben och konstaterar att det inte blir något idag. åk hem och kom igen i morgon.

Nästa dag är jag alltså på avdelning K4 och väntar på operation. Ligger hela dagen utan att något händer. En sköterska som presenterar sig som Birgitta talar inte svenska, men meddelar att operationen kan ske klockan 3, jag klär mig i operationskläder och går på toaletten.

Nu är klockan snart 5. Jag går på toaletten igen.

De städar i operstionssalen säger sköterskan. Där måtte vara blodigt!

Klockan har blivit 18.20. Ännu får jag ut några droppar..

Jag ser en film om skitstövlar (assholes) på Arenan och känner igen mig.

Jorvs sjukhus börjar bli slitet. Rummen är inte så fräscha längre. Jag går ett varv genom korridoren med hjälp av de kryckor jag fick av Tapio, som för övrigt ringde och frågade hur jag hade det. Jag bad honom skriva ett läkarintyg för avbokning av flygresan och lovade ringa i slutet av veckan.

Ingen tandborste. Kanske behovet inte är så stort då man ingenting äter. Det har snart gått ett dygn sedan jag åt senast om man inte tar kexet jag åt i morse i betraktande. Ett ytterligare toabesök..

Efter kl 19 kommer äntligen kallelsen till operationssalen. Sköterskorna rullar iväg med mig i ilfart så ingen annan skall hinna före. Det är tydligen tävling som gäller också här. Väl framme går det med fart, snart är jag i Morphei armar, och när jag efter en stund vaknar upp frågar jag om det är över redan. Så visar sig vara fallet, och jag rullas tillbaka till avdelningen. Med hjälp av narkotiska preparat går natten bra. På morgonnatten lyssnar jag på klassisk musik, Vasks, Pärt, Bach, Mozart. Senare blir det King Crimson.

Senare idag blir det kryckövningar med fysioterapeuten, sedan lär jag få åka hem till mamma. Där vi bor medan stambyte pågår hos oss, ännu ett par månader..

Snart skall det bli kryckövningar med fysioterapeuten.

Övningen inleds med gott mod, men snart börjar det svindla och jag får sätta mig. Det går snabbt över, men funderar om de alls vågar släppa hem mig idag.

Här i sjuksängen finns inte mycket annat att göra än inlägg på sociala medier. Folk är vänliga och beklagar mitt öde.

”Krya på dig” – Tills vidare kan jag inte göra något själv åt saken, utan är helt i läkarnas händer. Men snart kan jag ju följa fysioterapeutens råd och rehabilitera mig så mycket jag kan.

”Kämpa på” som på finska blivit ”tsemppiä” eller ”tsemiä” ger vid handen att man borde anstränga sig på något sätt. Det känns inte så angeläget för tillfälle, men säkert efter en tid.

”God och rask återhämtning ” önskar en gammal vän. Det låter bra!

Skämt å sido, det känns fint när så många vänner bryr sig, i synnerhet andra FAM-åkare (Finnish Alpine Masters) bland vilka de flesta råkat ut för skador av något slag.