Idag har vi riksdagsval som egentligen pågått länge. Det gäller att välja en kandidat vars åsikter så gott som möjligt motsvarar de egna värderingarna. Som hjälp kan man använda en valkompass, -barometer eller vad de nu kallas. Då fyller man i en massa åsikter för att se i vilken grad de sammanfaller med kandidatens preferenser. Nackdelen är att inte alla spörsmål kommer fram. De individer som föreslagits för mig är helt obekanta och verkar inte ha någon kontakt med det svenskspråkiga Finland. Kanske för att språkfrågor överhuvudtaget inte förekommer i den enkäten. Eftersom vi ändå vill värna om den försvinnande folkspillran som har svenska som modersmål kan vi inte tänka oss de kandidater som valmaskinen tagit fram. Det finns ett parti som säger sig arbeta för de svenskspråkiga i Finland, men dess värderingar i andra frågor är något luddiga. Att hitta en pretendent som i alla frågor är av samma åsikt som undertecknad är omöjligt och de som kommer närmast är som sagt suspekta. Härav följer förmodligen att också mina anarkistiska preferenser är av tvivelaktig natur. Åtminstone inte gångbara i det förhärskande politiska klimatet. Hur mycket man än försäkrar att man står för förändring gör systemet att koncensus råder. Att Hjallis har insett detta är värt att lyfta hatten för. Han försöker i varje fall göra något åt saken. Jag har ändå inte röstat på honom eller någon annan som har radikala idéer. Nej, jag har röstat som en hederlig finlandssvensk borgare förväntas göra. På en kandidat som jag känner och som har motarbetat den förhatliga social- och hälsovårdsreformen med konsekvenser för vården av svenskspråkiga och åldringar. I många andra frågor har vi olika åsikter, och när det gäller försvar och militärallianser kan jag inte vänta mig mycket stöd. Mina åsikter kan säkert avvisas som naiva och verklighetsfrämmande, kanske rentav farliga.

Ett missnöje med sakernas tillstånd i kombination med förvissningen om att det inte går att göra något åt saken är kanske inte den optimala infallsvinkeln. Kanske en gammal mans cynism. Visst är det fint att se att ungdomen engagerar sig i klimatfrågan, men om det är samma ungdomar som flyger till Thailand på semester med sina föräldrar är det inte mycket bevänt med den protesten. Låt oss hoppas att jag har fel.

De politiker som skulle vara så radikala att de skulle tala för effektiva lösningar på klimatproblemen, social- och hälsovården och att få slut på krig och konflikter skulle uppfattas som särlingar likt Pentti Linkola och kunde aldrig tas på allvar. Så hur vi än röstar eller låter bli kommer resultatet ändå att bli en samling individer som presenterar urvattnade kompromisser för att inte stöta sig med väljarna.

Det skulle behövas en Gandhi. Men inte heller han kunde slutföra sin mission…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: