..för masters skall gå av stapeln den åttonde dagen. Vädret är alltför varmt, men veckans träningar ger större förtröstan och mindre ängslighet. Bara att störta ned. Under morgonmålet stördes vi av bakfulla gäster som förde ett herrans oväsen. De skulle egentligen äta efter oss men de var tidigt uppe trots allt..
Tävlingarna genomförs trots förvirring med startnummer och klasser. Jag startar som först åkare i vår grupp och tycker att det går skapligt. Vi hör inga tider. Det är dessutom oklart om tävlingen skall åkas i två eller ett åk, men efter den första omgången är banan i så pass gott skick att ett andra åk körs. Det framkommer att Rafu har vunnit och Reijo blivit andra. Kricke som ligger trea efter det första åket blir omkörd av Jerker och slutar fyra. Jaska och jag blir efter med 2 sek per åk åt de snabbaste. Jaska vinner mig med en tiondedels sek och blir femma. Jag blir då sexa före Keijo Auvinen som blir sjunde och sist. Bedrövligt. Jag känner att jag saknar det jävlar anamma som skulle behövas.
Vi äter soppa på Pehkus annex och åker sedan till logementet för att dricka kaffe.
Som alltid när framgången uteblir funderar jag på vad jag gör här. Knäna värker och självförtroendet är draget i botten. Har jag satsat på alpin skidåkning i onödan? Det måste finnas andra utmaningar. Men gemenskapen är av den arten att en inte vill lämna den. Och för att vinnarna skall kunna fröjdas behövs det förlorare. Vi har alla vår plats och det tycks vara svårt att rucka på tingens ordning..
Skidorna görs i ordning för morgondagens slalom. Jag tar en blick på senaste års resultat då jag vann. En bedrift som blir svår att upprepa.
För övrigt samkväm med likasinnade, den värdefullaste delen av sysselsättningen..
minseglats 