För att pigga upp Y som fått upprepade negativa besked av Migri och blivit bortkörd från flyktingförläggningen besluter jag mig för att ta honom på en seglats då det inte står i min makt att skaffa det han mest eftertraktar d.v.s. arbete och uppehållstillstånd. Har man inget arbete får man inte uppehållstillstånd och vice versa.
Vi provianterar och åker till Hemvikshamnen. Gennakern som fortfarande är blöt tas upp på däck för att torka. Det är nämligen tjänligare väder idag. Jag har en snabb genomgång av båtens vitala delar. Av erfarenhet vet jag att snabbgenomgångar har föga nytta. Man lär genom att utföra. Learning by doing, som det hette då jag studerade pedagogik anno dazumal. Själv har jag det felet att jag inte har tålamod att lära andra göra det som jag gör snabbare själv. Detta är ändå första gången jag har passagerare ombord denna sommar.
Y tar för sig. Han vill delta i arbetet. Skurar däcket och torkar sprayhooden innan jag hunnit packa upp och starta plottern. Sedan bär det i väg. Vinden är nordlig och vi stävar söderut utan mål för att torka gennakern som genast hissas.
Jag hade inte lyssnat till Y då vi provianterade. Det visar sig att han vill stå för matlagningen. Han frågar om det finns olja ombord. Visst, motorolja, växelhusolja, lampolja, you name it. Men inte matolja. En man från Bagdad behöver matolja till matlagning. Jag drar mig till minnes att det finns en butik i anslutning till Porkala Marin. Dit alltså.
Vi tar alltså iland där och Y fotograferar skepparen inkl. båt innan vi shoppar. Denna gång låter jag honom välja. Själv fotograferar jag en stilig R-yacht. Eftersom referenser saknas har jag svårt att säga om det är en 5:a, 5,5:a eller en 6:a. Man borde ju veta…
Och vart sedan? Dagen är ännu ung. Jag hade tänkt mig Stora Svartö, men det ligger så nära. Vi fortsätter alltså. Jag har ofta varit på Bylandet vid Stora Mickelskären, det får bli vårt mål. Med hjälp av iPadens Navionic-app undviker vi de förrädiska stenarna och når platsen där ingen annan syns. Bojar är utsatta, Y lärde sig redan vid Porkala Marin hur man krokar bojen. Jag hoppar ändå iland på den branta klippväggen, tillsammans förtöjer vi i de därtill ägnade öglorna som borrats i klippan.
Vi beger oss på en promenad runt ön. Klipporna mot söder är fina. Jag förklarar att Estland är nästa land. Senare tyckte jag mig se landet hägra i horisonten. I nordost kan man se höga byggnader i Esbo och Helsingfors.
Sjöfåglarna har tydligen bo i närheten, tärnorna är aggressiva, vi går mot öns inre. Jag mindes inte att det fanns så mycket byggnation, gamla militära konstruktioner från sovjettiden och flera nya grilltak. Ett utedass gör att jag inte behöver förklara detaljerna relaterade med att skita i skären och skölja stjärten i sjön. Antagligen känner Y till också dem..
Nu låter jag alltså Y ta hand om matlagningen. Eftersom jag hittills ätit direkt ur konservburken skäms jag för att det finns så lite kärl ombord. Inga kryddor står heller att uppbringa. Y finner dock råd och maten bli delikat!
Y nyttjar inga alkoholhaltiga drycker och det skadar inte heller mig att köra på vattenlinjen efter föregående helgs festligheter. Jag reflekterar över hur lyxigt jag har det med kock ombord som dessutom insisterar på att sköta disken vid vattenpumpen som finns på ön. Diskandet brukar annars höra till mina uppgifter.
En ensam man kommer med motorbåt och förtöjer vid förbindelsebryggan. Han njuter av kvällssolen och åker iväg vid nedgången.Det är märkligt att så få förstår utnyttja denna fina plats trots närheten av huvudstadsregionen. På Skrobban i väster, eller Skrubbö som den lär heta på riktigt, har Sjöbjörnarna sitt ide, där ligger tre segelbåtar. Jag förklarar åt Y att föreningen har flera tillhåll dit icke behöriga inte äger tillträde och att det kräver en viss ekonomisk ställning eller släktskap i rakt nedstigande led för att bli medlem. Fattigt folk kan hålla till på Bylandet eller motsvarande platser. Lyckligtvis är det inte ont om natur- och besökshamnar i vår skärgård fast man inte tillhör någon exklusiv förening.
Vi kommunicerar på dålig finska, ett språk som vi båda behärskar. Jag reflekterar att förhållandevis många finlandssvenskar är engagerade i frivillig verksamhet vid flyktingförläggningarna, kanske vi känner en gemenskap som hotade minoriteter. När Y vill förklara något som är viktigt tar han till engelska.
När jag förbereder mig på att lägga mig till vila förklarar Y att han vill göra upp en eld på en av grillplatserna. Vi har inget att grilla, men jag tar tändstickor och hamnguiderna till Ekenäs och Sommaröstrands gästhamnar och följer med honom. Det finns färdigt lite ved och bark som han snabbt får eld på.
Han nöjer sig inte med den befintliga veden utan löper snabbt till det välfyllda förrådet efter mera. Jag försöker hindra honom och förklarar att det tar timmar innan allt brunnit ned. Förgäves.
Till slut går jag till Freja efter lite bröd, ost, sallad och en banan. Vi grillar brödet och äter. Jag tar de obligatoriska bilderna av Freja i solnedgången.
När solen gått ned och elden falnat intar vi äntligen nattläger. Jag måste ändå medge att det var stämningsfullt med en lägereld före läggdags. Vi sover båda gott, jag behöver inte ens upp att lätta på trycket en enda gång, jag brukar annars måsta gå i varje fall två gånger per natt. Vi hade inte druckit något på hela kvällen..
Det är kallt på natten och jag fryser lite trots att Wallasen får surra. Solen når inte Freja förrän senare, men jag måste ta det obligatoriska morgondoppet. Jag hade nämligen skrutit med att jag ämnade göra det dagen innan då vi satt och njöt i solen. Y skakar på huvudet, tar sina toalettartiklar och beger sig till vattenpumpen.
Vi njuter av landskapet, jag njuter av att Y njuter.
Han är fascinerad av svanarna och sitter länge och beskådar dem. Vi reflekterar över att namn på ting och företeelser ofta är lika på engelska och svenska medan finskan är helt annorlunda. Svan, swan, men joutsen. Visst skulle det vara enklare för invandrare som kan lite engelska att lära sig svenska. Mutta suomessa puhutaan suomea!
Jag börjar redan förbereda mig för avfärd när Y ropar på mig. Han har hittat en skadad mås som han bär i famnen.
Jag måste medge att jag skulle ha dragit mig för att vidröra den, men han tar vant hand om den. Vi konstaterar att vi inte kan göra så mycket, den hade tydligen skadat vingen och kunde inte flyga utan spankulerade omkring till fots. Jag försökte ge lite surt bröd åt den, men den ville inte ha. När vi seglade iväg hade den tagit sig till vattnet och simmade i strandkanten. Den blir nog inte långlivad. Fast ho vet hur länge den levat. Kanske det är ålderdomssvaghet.
Vi har en fin seglats tillbaka till hemhamnen i den yttre farleden förbi Rönnskär. Till en början går vi för motor, men så småningom tilltar den sydliga vinden och vi seglar med gennaker in i Pickalaviken. Som vanligt blåser det friskt när vi skall landa.
Seglatsen har gått över förväntan och förhoppningsvis har Y fått något annat att tänka på en stund innan han igen måste fundera på sin ovissa framtid. Jag önskar att jag hade råd att anställa honom som lejd besättning på Freja, men jag får nöja mig med att ta honom med på skidturer och seglatser, skapa konst och att verka som stödperson vid kontakter med myndigheter av olika slag.
minseglats 