Vart femte år har den klass som jag skrev studenten med år 1972 för vana att samlas. Den här gången i Ekenäs. Som tidigare nämnts hade jag lämnat Freja i Ekenäs gästhamn för att ha natthärbärge efter festen. Och lite för att visa upp förstås, stolt som jag är över vår båt.
Till Ekenäs kom jag tillsammans med Ulle i hans nyförvärvade snabbgående motorbåt.
Vi tillryggalade sträckan Pickalaviken – Ekenäs på två timmar. Samma sträcka som tagit mig ett par dygn att segla. Ett annat sätt att färdas. Men här var det målet som var det viktiga, inte färden.
I Ekenäs låg Freja kvar oskadd.
Vi förtöjde båtarna bredvid varandra och började göra oss klara för kvällens festligheter. Så småningom kom ytterligare en klasskamrat, Anttu, som skulle övernatta i Freja.
Utanför Stadshotellet väntade ännu flera klasskamrater och en taxibuss som skulle ta oss till festplatsen. Det blev ett kärt återseende av ”gamla” vänner, god mat och alldeles för mycket vin. Åtminstone för undertecknad, som har svårt att se när gränsen är nådd..
På något sätt lyckades vi ta oss tillbaka till båten, via en krog där vi lär ha blivit utslängda (de skulle stänga)
Vi sov trots allt länge och vaknade till en underbar morgon.
Denna bild är tagen tidigare men visar utsikten. Nu var det sol, inte regn..
Ett morgondopp klarnade upp huvudet i någon grad. Några klasskamrater flanerade förbi innan vi alla tog oss till restaurant Knipan för en gemensam lunch. Snart var stämningen i tak igen!
Efter lunchen begav sig alla åt var sitt håll, Ulle körde hem med sin båt och jag kunde visa upp vår för ett par klasskamrater som förstod sig på kvalitet.
Efter en stunds vila kastade jag loss och körde för motor till Sommaröstrand för att komma iväg. Gästhamnen är dyr och hyser veckoslutsfirande Ekenäsbor i varierande farkoster. Mest motordrivna. Jag fick dock sova ostört hela natten. På morgonen kunde jag inhandla färska semlor och örfilar på hamnkontoret. Jag blev att vänta på vind och rörde mig i grannskapet iakttagen av ett par som satt på fly-bridgen av sin motorkryssare. De såg bekanta ut, båten var från Ekenäs. Möjligen en lärarkollega och en lokal polis. Besvärligt med sviktande minne. Jag kände mig skyldig, alldeles som man bör vara, och visste inte om jag skulle hälsa glatt eller låta bli. Jag körde med ett mellanting, något slags grymtande med bortvänd blick.
Tolvtiden lämnade jag i varje fall platsen, fortfarande under uppsikt. Jag gjorde därvid en gir då jag inte kunde besluta mig om jag skulle tanka eller inte. Vände mot butiken och sedan bort igen. De måtte ha trott att jag är vrickad.
I varje fall kunde jag skönja lite medvind efter en stunds motorkörning och beslöt att hissa gennakern.
Jag seglade en stund för bara gennakern, en skön seglats. Ett regnmoln kom och vätte ned seglet. Före Barösund tog vinden slut och seglet packades dyblött ned i sin säck. I Barösund tankade jag sedan, 10 l. i den fasta tanken (mätaren har fastnat på full) och 15l. i reservtanken av gammal god sovjetisk plåtmodell. En glass och ett paket knäckebröd till hutlöst pris. Sedan vidare för motor.
Efter Barösund började det blåsa bättre och jag kunde segla vidare i en allt styvare västlig vind. Det klarnade dessutom upp och solen värmde på ryggen. Jag beslöt att ta iland vid Stora Halsö för att inte behöva åka hem sent på kvällen. Landningen gick bra med benägen hjälp av en motorbåtsgubbe som tog emot. Han konstaterade att Freja är svenskbyggd och visade kunskaper också om segeldrivna farkoster.
Jag såg det finska fotbollslandslaget förlora, denna gång mot Ukraina. Föga upplyftande. Åt några knäckebrödssmörgåsar och lade mig till vila. Det blev en orolig natt, jag vaknade flera gånger, ömsom för att sätta på värmen, ömsom för att stänga av.
På morgonen ösregnade det igen. Efter avklarade morgonprocedurer (inget dopp denna gång) iklädde jag mig regnstassen och lade ut. För motor till Hemvikshamnen. Tog våta och smutsiga persedlar med, lämnade regnkläder och gennaker att torka inombords! och åkte hem.
Satte mig att nedteckna detta medan regnet fortsätter att skvala…
minseglats 