Vilka moraliska ståndpunkter man intar och vilka normer man lägger till grund för sin livsföring beror på det samhälle man vuxit upp i och på de personliga avgöranden man själv träffar.
Segling kan vara en form av socialt umgänge. Men man kan också segla ensam. Ta sig ut till de yttersta kobbarna innan den orangeflytvästfärgade korvgrillande massturismen invaderar dem i juli.
När man beger sig ut på egen hand borde allting vara planerat i förväg. Mat och dryck på en armlängds avstånd. Manövrar bör noga repeteras teoretiskt innan de utförs för att undvika misstag. Att ensam kryssa i trånga farleder medan man försöker studera sjökortet i hårt väder kan vara besvärligt.
Landningen kan också vålla problem om det finns luckor i förberedelserna. Låt mig som exempel ta en försommarseglats till en stad på sydkusten. Allting skulle vara väl förberett för landning; aktertampen var förtöjd,linan låg på däck. Det var bara att glida in, vända fören mot vinden och bryggan, fästa aktertampen i bojen som glider längs friborden och stega fram för att på fördäck bära emot.
Men bara ett par meter innan bryggan nåtts avstannar all framfart. Aktertampen var för kort. Då återstår bara att ta språnget ut i tomma intet och hoppas på att landa på bryggkanten i stället för i havet.
Denna gång avlöpte allting väl, efter en stunds balanserande befann jag mig på bryggan med förtöjningslinan stadigt i handen.
Då man dagligen befinner sig i bökiga miljöer finns inget så vederkvickande som en stund av ensamhet. Utan telefon eller annan kommunikationsutrustning i en liten farkost finns det ute på havet tid för kontemplation och rannsakning av egot.
Men finska viken räcker till för undertecknad. Oceanerna är för vida. (Detta skrev jag alltså 1992 långt innan jag visste vart jag skulle hamna 24 år senare..)
minseglats 