Jag vaknar i ett bedrövligt tillstånd. Jag har mått illa och är fjättrad vid kojen. I något skede måste jag ha varit uppe för att göra mig av med persedlar. Jag hör hur någon ropar ”Dawn Star” från bryggan och att Tomppa svarar. Vi ligger på förbjuden plats och måste genast ge oss av. Motorn startar och vi puttrar iväg.
Efter en stund kliver jag upp och ser på Tomppa. Hans glasögon har gått sönder. Jag börjar städa upp runt mig och går till slut upp på däck naken för att hälla en hink vatten över mig. Jag frågar vad som hänt och Tomppa svarar att sådant är sjömanslivet.
Så småningom börjar jag känna en molande smärta på vänster sida, vid revbenen. Jag misstänker att jag brutit eller spräckt ett eller flera revben. Jag måste ha slagit mig, antingen när jag föll på bryggan eller när jag ramlat ned för stegen in i kajutan. Den är brant och går rakt ned ända från däcket.
Jag har svårt att röra mig resten av resan. Tomi frågar om det gör ont och jag svarar att bara när jag andas. Jag har dessutom en fruktansvärd morkis och skäms.
Senare har jag funderat mycket på denna händelse som satte skugga över den i övrigt lyckade resan. Jag hade under hela resan (förutom en kväll i Horta) bemödat mig om att inte dricka i samma takt som de yngre besättningsmedlemmarna. Jag hoppade över några omgångar och tog bara lite vin i glaset när de andra fyllde på. Å andra sidan dök en flaska rom upp i något skede av kvällen och om jag överskrider min gräns kan det enligt erfarenhet sluta illa.
Men ändå. Ju mera jag tänker efter, desto klarare blir situationen då jag står på bryggan och erfar känslan att nu händer det något, nu tappar jag greppet. Lastbryggan används tydligen för transport av kalk, för mina kläder och båtens innandöme är vita av våt kalk. Hur jag kommit ombord och i min koj vet jag inte.
Nu senare undrar jag om jag verkligen druckit så mycket eller om det var fråga om en sjukdomsattack. Vi hade seglat över Atlanten, vi hade haft hårt väder och tuffa förhållanden på Engelska kanalen, jag hade inte sovit ordentligt på en månad och nu var det plötsligt lugnt på Kielkanalen. Jag är ingen ungdom längre och jag har hört om flera män i min ålder som säckat ihop ombord på sin båt och slutat där. Det får en att tänka efter…
Kameran (där mina bästa bilder fanns) försvann i samma veva. Jag hade den löst i fickan och hade tappat den på däck ett par gånger och då tänkt att jag borde ha den i en ficka med dragked. Det hade jag också oftast, men nu är den alltså försvunnen.
Vi kommer ganska snart till kanalens slut och är nu på Östersjön. Min iPad är det huvudsakliga navigationsinstrumentet, men vi märker snart att en detaljerad karta inte är nedladdad. Då vi passerar Gedser vid Falster drar jag mig till minnes de långa sanddynerna och tycker att vi går lite väl nära land. Jag går in och tittar på plottern och sjökortet. Mycket riktigt, alldeles intill oss kan det vara endast en halv meter djupt! Jag sätter på ekolodet och vi följer med spänning med. Som grundast är det bara 12 fot (det är en amerikansk mätare) alltså kring fyra meter. Men vi klarar oss denna gång.
Vi stävar nu mot Bornholm, jag styr klockan 02-05 på natten. Flera skepp håller mig sällskap. När det ljusnar kommer Tomi och avlöser mig. Jag har svårt att få sömn i förpiken när det hackar och slår och mina revben värker.
minseglats 