På morgonen när jag vaknar och går på toaletten ligger det en säl på bryggan. En skock fåglar har slagit sig ned i signalflaggstången. Vi beger oss iväg på förmiddagen enligt de direktiv vi fått av hamnkaptenen, en mycket tillmötesgående kvinna. Vi har inte räknat med att vi får en så kraftig motström genast då vi lämnar hamnen. Vi kommer knappt framåt alls och driver åt fel håll. En polispatrull fattar misstankar och kör upp långsides med oss.
En polis kommer ombord och skakar vänligt hand med oss alla turvis. Sedan försvinner han ned under däck med Jussi som förevisar alla båtens dokument. Polisen konstaterar att allt är i sin ordning, ger några råd om hur vi skall komma till Kielkanalens mynning och går sedan tillbaka ombord på polisbåten. Vi fortsätter i hopp om att komma till mynningen i tid, vi gör det med nöd och näppe, bara för att konstatera att vi inte vet vart vi skall köra. Vi försöker på ett ställe men blir strax bortkörda. Det blåser ännu hårt och vi har svårt att hålla positionen. Jag får en nummer att ringa till och blir anmodad att gå till väntstället vid den vita byggnaden. Vi hittar inget sådant. Det visar sig att jag ringt till Kiel på andra sidan kanalen. Nu försöker jag hålla kontakt med myndigheterna via VHF och känner mig viktig. De ber oss lägga till vid sidan av en båt jag inte uppfattar namnet på. Jag tar kontakt igen och frågar vad båten heter. Jussi ropar att alle man på däck, vi lägger till. Jag svarar att jag inte kan komma, jag kommunicerar med kanalpersonalen och inväntar direktiv. Jussi svarar att vi redan är inne i slussen. Snopet.
Väl inne i kanalen puttrar vi fram för motor med hjälp av genuan.
Efter de senaste dagarnas hårda väder är det lugnt och skönt att färdas på den skyddade kanalen, vi korkar en vinflaska och dricker några glas.
Så förlöper dagen, det blir en flaska till, det blir kväll och mörkt. Nu borde man inte få köra på kanalen efter mörkrets inbrott. Vi börjar alltså se oss omkring efter natthamn. Vårt mål var Rendsburg, men då vi kommit in i kanalen så sent skulle vi inte hinna dit. Vi tar alltså första bästa hamn och lägger oss bakom ett större segelskepp. Drickandet fortsätter. Jag minns tumult i sittbrunnen, att jag befinner mig på bryggan, antagligen för att kasta vatten, då jag plötsligt känner att det går runt i huvudet och benen ger vika. Sedan minns jag inget mera.
minseglats 