6.8.

Tidsangivelserna i notisboken är något vaga. Plötsligt försvinner ett dygn. Rutinen ombord är något enahanda, det har varit svårt, eller egentligen onödigt att hålla reda på viken dag eller vilket datum vi har. Nu har vi då äntligen kommit till UTC-tidens hemvist så klockan visar lokal tid. Jag skriver kanske ned vad som hänt dagen innan men förser anteckningarna med dagens datum. Så har det gått till när den 5.8. försvann…

På eftermiddagen får vi strömmen emot oss igen och det blir besvärligt att styra. Till havs ser man byggnationer med jämna mellanrum. Huvudbyggnaden ser på håll ut som en fullriggare, vi tror först att det är ett fort från andra världskriget, senare att det är ett oljeborrningstorn. Men vad är alla de mindre, symmetriskt utplacerade byggnaderna. Jag hävdar att jag ser dem igen när vi lämnar Brighton, Jussi säger att det är något annat som släpas ut.

Att köra in mellan vågbrytarna i Brighton mot strömmen i hög sjö var inte lätt. Att lägga till och förtöja i ändan på en brygga bjöd också på utmaningar. Vi var ju bara två och Jussi styrde så undertecknad fick sköta hoppilandkalleuppgifterna. Vi anropade förstås inte kanal 80 på VHF som anmodats utan stövlade in på hamnkontoret. Vi fick oss ändå en bättre plats angiven. När vi förtöjt gick vi ut och äta på en av de otaliga hamnkrogarna. Efter maten gick vi till snabbköpet och handlade mera vin och öl. Eftersom alla inköp skedde på min räkning kom jag inte underfund med nödvändigheten av detta tilltag, men jag var för mesig för att protestera. Jag bara gick efter och betalade, jag hade ju fått pengar av Tomi på mitt konto, men det skulle jag redovisa för. Därefter städade vi båten .

Följande morgon äter vi frukost på Cafe´ Rouge och när vi beger oss ut att promenera stannar en taxi framför oss och ut hoppar Tomi och Emma, Jussis dotter. Vi för dem till båten och låter dem packa upp, därefter går vi alla ut och äta i ytterligare en hamnkrog. På detta följer åter en proviantering, men denna gång inte på min bekostnad.

Jag hinner shoppa lite på egen hand, bland annat ett par nya skor, innan Jussi ringer och säger att de är på väg till centrum med taxi. Jag hittar dem utanför snabbköpet och vi åker till Brighton Pier som blivit ett nöjesfält. Inte för att jag har det klart för mig vad det varit innan. Jussi och Emma prövar några attraktioner medan Tomi och jag flanerar runt och äter en glass.

Vi promenerar tillbaka till marinan längs stranden och går till kojs i god tid.

På morgonen lägger vi ut tidigt (kl.7) i lätt SW som sedan gradvis ökar för att vid linjen Dover – Calais föra oss med hastigheter över 10 knop med hjälp av strömmen. Frakttrafiken är livlig men vi skär över mot den franska sidan med spinnakerbommen dikt mot förstaget. Vi har vant oss med att hålla vaktturerna strikt, men nu när Tomppa är med kan han med ägarens rätt komma till rodret när han tycker.

Emma blir sjösjuk och ligger och vilar i sittbrunnen utan att lyfta huvudet för att se sig omkring. Hon får ett plåster bakom örat och piggnar så småningom till. Sjösjukan plågar henne inte längre trots att sjögången blir kraftigare i fortsättningen.

Till lunch tillreder jag finsk nypotatis från Tomppas trädgård med sill och ägg. En välkommen omväxling från tonfiskdieten.

Herrarna förfriskar sig medan vinden friskar på. Spinnakern blir allt svårare att köra, jag lyckas linda den runt förstaget. Med gemensamma krafter får vi loss den och tar strax därpå ned den och spirar genuan i stället.