Jag vaknar av att Teemu åker iväg. Jag tar en kaffe och en glass i hamncafeét och går till närmaste färghandel där jag skaffar vit, svart och blå färg samt ett par penslar. Snart vaknar också Jussi och Ville. Vi för våra smutsiga kläder till servicebyggnaden där damen som förestår ser vår belägenhet och tar hand om vår tvätt till ett överkomligt pris. Segeltape och annan utrustning inhandlas däremot till ett hutlöst pris. Jag börjar planera Dawn Stars logo på piren medan Jussi och Ville handlar torrskaffning.
Medan jag målar kommer en tonårig flicka och pratar med mig. Hon är hemma från orten och heter Patricia. Hon berättar om Azorerna, att hon aldrig sett snö, att ungdomarna måste åka till Lissabon om de vill studera vidare efter grundskolan, att det finns lika många kor på ön som människor och att hon skulle vilja segla till det fasta Europa. Om jag hade varit trettio år yngre och kapten på båten hade jag erbjudit henne plats. Hon gav mig råd om hur jag skulle måla (ankaret är hennes ide´). Det visar sig att hennes äldre syster är på piren med en ung man från någon båt. Han har också seglat över Atlanten berättar Patricia. Till slut tröttnar hon på mig och på att vänta på systern. Hon går sin väg. Jag är nästan färdig. Jussi och Ville kommer, de godkänner mitt verk. Inget mästerverk precis, men så bra jag kan åstadkomma med tre tjocka färger och ett par spretiga penslar. En del logotyper är noggrant utförda med schabloner och sprayfärger. Pojkarna tycker att det blir mera levande på fri hand. Låt gå!
Jag hittar resterna av den stora romflaskan som inhandlades i USA på piren. Jag städar undan så gott jag kan. Vissa luckor i minnet. Jag ber om ursäkt för att vi rumlat på däcket till den franska Moodyn under natten. Damen är tillmötesgående och förstående. Jussi och Ville ger paret en flaska skumvin. De bjuder oss ombord på ett glas vin med tilltugg. De berättar att de varit på seglats i fem år. Vi bekantar oss med båten som till det yttre är ganska anspråkslös, men som är stor och rymlig under däck. Paret har varit i Horta en längre tid, de hade visst något problem med motorn och väntade på reservdelar. Vad vi såg lämnar de sällan båten, de lever där, lyssnar på nyheter hemifrån på radion och har det skönt. Jag avundas dem.
Ville och jag går till fiskhamnen för att hämta is till kylskåpet som vi tror att inte fungerar. Vi har ingenting att sätta isen i, den finns bara lös för att hålla fisken fräsch. Tillbaka i en souvenirshop vi nyss besökt inhandlar vi en väska i segeltyg trots att personalen för tillfället har ölpaus! Vi fyller väskan med is. Den blir tung så vi beställer en taxi. Medan vi väntar tar vi en öl från den mobila kiosk som fiskarna anlitar. Fiskargubbarna alltså. Under tiden har Jussi undersökt Martel(l)a och konstaterat att det inte finns mycket segel eller annan utrustning ombord men däremot en massa tomma läkemedelsförpackningar. Vi fortsätter att fantisera om båtens öde. Jussi tror att man får den med sig om man betalar hamnavgiften..
Jag frågar efter en segelmakare och får ett telefonnummer till Ralf. Han säger att vi skall ta seglet med oss och ta en taxi. De borde veta var han bor. Det vet de nu inte, men jag ringer upp honom igen och ger telefonen åt chauffören som så får veta vart han skall köra. Vi åker med slingrande vägar uppåt tills vi kommer fram. Det visar sig att där uppe med fin utsikt över öarna bor ett äldre par varav maken sysslar med segelmakeri i ett relativt litet utrymme. Han tar sig an vårt segel medan hans fru, en fräsch gråhårig dam frågar om vi vill ha en kopp kaffe eller en öl. Innan jag hann svara tackade Jussi ja till en öl. Vi satte oss tillrätta på parets uteterass och fick höra att de båda kommit från Tyskland för över trettio år sedan och slagit sig ned här. Utsikten är fantastisk!
När seglet är färdigt kör Ralf ned oss till båten med sin paketbil. Jussi får sitta med seglet i bagageutrymmet.
Vi går och äter på ett ställe som jag tycker ser för fint ut för oss. Vi serveras först en gin tonic, en drink som tydligen förknippas med Horta, sedan maträtter som är oätbara. Jag äter dock snabbt upp min sallad medan Jussi och Ville skickar tillbaka sina sega biffar. Vi betalar bara för drinkarna och lämnar stället. Jag tycker att det blir pinsamt medan pojkarna är mera världsvana och håller på sig mot personalen. Salladen var inte särskilt speciell den heller. Jag skall dock inte klaga, jag fick en gratis middag. Inte att undra på att de har så få gäster…
Vi skiljs åt med ett ömt famntag, pojkarna stävar mot Peter´s Sport Bar medan jag som drabbats av eftertankens kranka blekhet drar mig tillbaka till Dawn Stars innandömen för att nedteckna dessa rader. Allt eller inget…
minseglats 