13.7.

Efter en ansträngande natt försöker Ville och jag flytta över den spirade genuan i lä, men vi (jag) rullar in seglet så löst att det kommer vind i det och det blir knut. De höga dyningarna gör att det är svårt att röra sig på däck. Vi försöker köra i cirklar med motor för att få upp trasslet men misslyckas. Till slut väcker vi Jussi som genom att ta loss skoten lyckas lösa knuten. Vi känner oss misslyckade.

Vinden dör så småningom ut. Jag känner mig totalt kraftlös efter pärsen med förseglet, jag har sovit dåligt trots att jag tagit insomningspiller. Jag misstänker följder av ett fästingbett jag hade innan resan eller någon annan dödlig sjukdom. Jag dricker en flaska vatten, pissar fyra gånger och känner mig bättre.

Ville tillreder pestopasta och vi delar på en pava rött. Därefter följer tvagning på däck (utom Teemu som fortfarande känner sig dålig). Vinden dör helt ut och vi beslutar att ta till motor; dagens laddningstimme. Det är soligt och varmt.

14.7.

Följande natt blir dock väldigt kall, alla medtagna varma kläder kommer väl till pass. Vinden vrider till nordost och vi kör dikt ostlig kurs. Farten varierar, 4-7,5 knop beroende på vindens skiftningar. Vi tillreder nudlar efter vårt kvällspass. Efter morgonpasset tillreder jag fullkornsgröt som vi köpt i Halifax som ett alternativ till den cellulosa vi fått i USA. Med hallonsylt är gröten god och värmande, men det blir inte flera portioner av den heller på ett bra tag.

Ett fraktfartyg passerar. Jag har nu sovit gott under bägge våra fripass och kan ägna mig åt att läsa och skriva.Trots att vi stundom framskridit med god fart har vi ännu lång väg kvar. T.o.m. till halvvägs. Under vår senaste morgonvakttur reflekterade jag att jag kunde tänka mig att fortsätta så här resten av mitt liv. Det är så kravlöst, man behöver inte bry sig om världens elände.

Det blåser inte. Vi kör några timmar för motor, i övrigt ligger vi och skvalpar. Fast vi har tankat fullt med dieselolja, och har fyra extradunkar på däck, kör man ändå inte många dagar med den. Ibland kommer en lätt bris som för oss lite framåt. Det blir vin till middagen igen. Teemus mage visar tecken på att börja fungera.

Vi försöker fiska men får inget napp. Vi har fastnat i ett högtryck. Ville gör ett försök att limma mina brutna glasögon.

Till natten ger vi upp, slänger i drivankaret och beslutar att ha en man på däck två timmar i taget. Ville börjar, jag gör honom sällskap en stund, sedan går jag och lägger mig. Ville konstaterar att han lika gärna kan sitta inne vid navigationsbordet och läsa. Det gungar i de gamla dyningarna. Ett handelsfartyg passerar.

Det är meningen att jag skall avlösa Ville efter två timmar och han har lånat min klocka för att hålla reda på tiden. Båten kränger förfärligt och det är omöjligt att sova. Jag frågar Ville vad klockan är, han har varit så försjunken i sin bok att avlösningstiden passerats med råge. Jag stiger upp, går ut i sittbrunnen och konstaterar att det blåser. Utan att tänka efter rullar jag ut genuan för att se om vi rör på oss. Jag kom inte att tänka på att vi har drivankaret ute och att vi gjort beslutet att alle man skall kurras om det börjar blåsa.  Ville kommer upp och påminner om drivankaret som vi med gemensamma krafter får upp trots drag i genuan. Jag får mig en ordentlig utskällning.