Under de två nästa dagarna är det meningen att det skall tävlas i storslalom, två tävlingar per dag, men med bara ett åk per tävling.
Tre gubbar i en minimal lägenhet inför avfärd till tävlingsbacken.
Dimman är förhärskande under hela tävlingsperioden. Väntan inför start är nervpirrande. Den som vågar kasta sig ned för det okända utan skräck vinner. Man ser nog nästa port men underlagets beskaffenhet är dolt i dimman. Om man avviker från den upplogade banan kan man hamna i djupsnö med förödande konsekvenser. Klarar man den första halvan av banan blir sikten bättre närmare målet.
Tom gör allt han kan för att fånga åken på film. Bäst alltså att stå nära målet.
Eftermiddagens tävling följer samma mönster. Ut i dimman med det mod som går att uppbringa!
Det känns som om han blir tionde hur han än försöker. Med mycket liten marginal till nionde plats. Också för övrigt är ställningen ganska oförändrad, i synnerhet när det gäller podiumtrion.
Efter prisutdelningen är det dags för gruppfotografering.
Den sista dagen är dimman så tät på toppen att starten uppskjuts med ett par timmar.
Slutligen görs beslutet att flytta starten till under molngränsen och åka två åk i den förkortade banan. Just innan starten klarnar det upp och toppen blir synlig igen, men nu är det för sent att riva upp beslutet.
Efter det första åket ligger han tionde igen och beslutar att satsa allt på vistelsens sista åk. När han kommer i mål meddelar konferencieren att han kommer på åttonde plats. Han har alltså passerat två medtävlare!
Det visar sig att har passerat endast en, den andre som låg före efter det första åket har givit upp och åkt hem, han hade säkert ett flyg att passa. Men att placeringen i den sista tävlingen blev bäst höjer stämningen och moralen. När allt kommer omkring är han beklagligt långsam, men han försvarar sig med att han är näst äldst i fältet och om två år stiger han till klassen pojkar över 75. I den han vunnit! (Endast en deltagare detta år)
minseglats 