Häromdagen begav han sig ut för att skida. Väl framme vid spåret, dit han desvärre måste ta sig med bil, konstaterar han att pjäxorna blivit hemma. Det blir att köra tillbaka, parkera utanför garaget där han förvarar skidutrustning, och gå in. Han besluter sig för att iklä sig kängorna för att inte glömma dem. Tillbaka till spåret där han tillryggalägger dagens pensum. Väl hemma inser han att hemnyckeln blivit i det låsta garaget. Eftersom ingen är hemma kör han till mor efter reservnycklarna, tar sig in i hemmet där han hittar extra nycklar till garaget så att han kan ta sig in och få sin nyckelknippa.
Senare skall han och skida med barnbarnet som meddelar att hon inte vill åka i Granibacken utan i den andra, d.v.s. Swinghill. Det blir alltså att åka dit. Farfar förstår valet, Granibacken är tråkigare med en massa skidskoleelever som har företräde i liften och en kort nedfart. I caféet betjänas man enbart på finska och utbudet är magert. Dessutom är interiören tråkig i jämförelse med den stuga som fanns mitt i backen i farfars ungdom, och i synnerhet med den trivsamma stugan i Nouxbacken där man kan få mat och betjäning på svenska om man så vill.
Så egentligen är farfar nöjd över att barnbarnet ratat Granibacken. Efter några lyckade åk blir det laxfrestelse och bulle i stugan, därefter ännu några åk i branterna. När de kommer hem konstaterar farfar att hans hjälm blivit i omklädningsstugan. (Också en facilitet som Granibacken saknar). Men när han följande dag kommer på intressetävling finns hjälmen kvar på bänken där han lämnade den.
Hunden kommer på prov, men är inte rumsren, så det blir tyvärr ingen fortsättning. Hon protesterar mot att hamna på dagvård. Eller något.
Sambon vill kassera alla nedskitna mattor. Det blir ont om mattor i lägenheten om inte IKEA anlitas. Det gick länge bra, till dess att hunden kom på att hon kan få uppmärksamhet genom att utföra sitt tarv i lägenheten. Här skulle definitivt en hundpsykolog behövas.
200 km tillryggalagt i skidspåret i januari. Helt godtagbart för individen, men knappast något att skryta med. Eftersom det inte längre finns snö någon annanstans skidar alla i Oittans. Kommer han dit 8.30 en lördag finns det ännu plats, men en timme senare är parkeringsplatsen fylld. Han ligger i medelkasten, skidar förbi några, men blir omskidad av åtminstone lika många. Mest irriterande är de unga business-kvinnorna och – männen. De skidar bredvid varandra och avhandlar börskurserna och dagens affärer medan de susar förbi pensionärerna som kämpar i sitt anletes svett.
Han funderar på skuld. Vilka följder hans handlingar kan ha haft. Vad är orsak och vad är verkan? Kanske ändå följden av ej utförda handlingar har varit ödesdigrare. Tanken svindlar. D.v.s. han kommer ingen vart.
På morgonnatten drömmer han att han hyser en björn. Den är inte heller rumsren. Och dess fekalier fyller hela lägenheten.
Problemet med hunden bekymrar honom tydligen. Det kan vara symptom som återspeglar och påverkar mänskligt tillkortakommande.
Samtidigt flyr han på skidor allt medan snön smälter under dem. Skröplighet drabbar hans jämnåriga och tanken på fortsättning ifrågasätts. Själv har han för tillfället en bättre period, men är medveten om att slutet på karriären närmar sig. Klimatet är inte heller gynnsamt.
I backen finns ännu snö och gemenskap. Ikväll var föret ändå sådant att det beslöts att man håller teknikövningar i stället för att åka bana. Och visst är det bra att som omväxling gå igenom grunderna i stället för att tvinna av och an i en bana som inte håller mera än ett par åk.
Mastersgänget börjar vara sammansvetsat, ålder, kön och erfarenhet varierar, men det påverkar inte, alla hejar på alla.
Det blir ingen skidåkning med barnbarnet idag. Det blir pyssel i stället.
Han dryftar domedagen, när ens handlingar läggs i vågskål. Mångt av vad han åstadkommit har blivit kaos medan han tänker sig att vissa åtaganden ändå har fört något gott med sig.
Trots flitig träning går inte skidåkningen något vidare. Tidtagning avslöjar det faktum att han är hopplöst långsam. Kanske borde han sluta tävla? Men skidåkning har blivit ett sätt att uppehålla konditionen och en sysselsättning, ett sätt att fylla pensionärens annars ganska enformiga vardag. Och, som sagt, gemenskapen är viktig.
På morgonen vaknar innevånarna i kalla lägenheter, men det är snabbt fixat. Idag får bli en kulturdag så kan han tävla i Kalpalinna i morgon med gott samvete.
minseglats 