Han har fått tillgång till utrustning från Folkhälsan eller Röda Korset. Något slags konditionsfrämjande. Flera redskap som han inte kan specificera. Osäkerheten får honom att ifrågasätta sin tillförlitlighet. Demenssymptom?
Han vaknar i stugan till realiteterna, föreställningarna suddas gradvis ut. Han kokar kaffe och konstaterar att han mår bättre här ute i skogen. Det blev bastu i går kväll med dopp i påtten som fått påfyllning sedan sist. Sömnen har varit av bättre kvalitet än i stadslägenheten. Värmen från eldstaden är skön. Luftvärmepumpen ger snabb uppvärmning vid ankomsten tills muren blir varm.
Han skulle gärna stanna, men känner att han borde återvända till ”civilisationen ”. Varför vet han inte. Kanske för att det är farsdag. Inte för att han väntar besök men ändå. Eller då han inte har förberett sig för att stanna längre är det svårt att koppla om. Maten är slut. Han hittar några trattkantareller, men inte så många att det skulle räcka till en måltid. Med andra ord: det är dags att åka hem.
På vägen hem viker han in till begravningsplatsen där hans far och farfar ligger. Där är lugnt och rofyllt. Någon har lagt ett ljus som brinner. Försynt plockar han bort några vissna löv. Sedan åker han vidare.
Det börjar vara länge sedan han verkade som lärare, men häromdagen fick han respons, mycket positiv sådan, av en forn elev. Det värmer ett gammalt lärarhjärta. Också tidigare har han fått smickrande utlåtanden. Trots att det är en bråkdel av alla tidigare adepter, av vilka många inte stannat i hans håg, känns det bra.
Gamla goda vännen Kimi har fyllt 70 och firas med en lång lunch. Mycket god mat och dryck serveras hemma hos jubilaren. Som vanligt inser inte pensionären sina gränser utan äter och dricker för mycket. Under natten föreställer han sig skjutsad långt bort, åt Åbohållet. Han känner inte igen sig utan irrar omkring. På morgonen vaknar han i sin egen säng, men dörren står på glänt.
Problemet med oss människor är att vi är så tröga. Vi handlar som vi alltid har gjort. I synnerhet i sällskap. Det känns kanske tryggare så. Han kan irritera sig på sina egna vanor när han inser att de är återkommande. Han ser på samma program i TV vecka efter vecka fast han egentligen inte gillar det.
Men också i stora världen upprepas samma mönster. I stället för att aktivt jobba för fred och nedrustning rustar man upp och framställer grövre vapen i större mängd. För att så har man brukat göra. Och trots alarmerande rapporter om klimatet händer inte mycket för att motverka effekterna. Vi går på som vi alltid har gjort. Tills den beryktade väggen kommer emot.
Samtidigt, ju äldre man blir desto viktigare blir det regelbundet återkommande. Som körövningarna t.ex. De ger rytm åt tillvaron. Då han nu pga sjukdom varit tvungen att utebli känner han att någonting fattas. Han övar i stället hemma så gott det går för att inte bli efter.
Ändå: allting har ett slut. Är det kanske rädslan för sysslolösheten som driver honom. Att det alltid måste finnas en händelse i kalendern att se fram emot. Vad händer om kalendern plötsligt är tom?
Skador och sjukdom slår till och tvingar till omtänk. Ändrade planer, inte omtanke. Men tills vidare finns där alltid något.
Dessa sakrala byggnader är ändå värda att bevara, de är en del av vårt kulturarv liksom musiken som framförs där. Han är inte nöjd med sin insats under kvällens övning, skyller på postcovid. Att våga tro på sig själv i en underbemannad basstämma där alla har lite olika tajmning är svårt, i synnerhet då orkestern och dirigenten befinner sig i andra ändan av kyrkan, på orgelläktaren, är inte lätt. Han har läsglasögonen på näsan för att se noterna i den ställvis dåligt upplysta kyrkan, men då har han svårt att se dirigenten på avstånd.
Måendet är på bättringsvägen efter Coronan och 70-årsfirandet. Han börjar tro att han har någonting att ge i morgondagens konsert i Grankulla kyrka med Jammarkören. Dags att skifta fokus.
”Att vara otålig betyder att aldrig leva på riktigt, att ständigt leva i framtiden, i det som kommer att ske men ännu inte finns. Påminner inte otåliga människor lite grann om själar som aldrig någonsin är här, på ort och ställe, och nu, just i denna stund, utan sticker ut huvudet ur livet likt de vandrare som, då de nådde fram till världens ände, genast skulle ta reda på vad som fanns bortom horisonten. Vad såg de där? Vad kan den otålige se över huvud taget?” Ur Olga Tokarczuk: Jakobsböckerna.
Fredagen får bli kulturdag:
Matinéerna i Musikhusets Cameratasal är avkopplande tillfällen. Fåtalig publik när elever från Sibeliusakademin uppträder. Alldeles tillräckligt avancerat för honom med musik av Clara och Robert Schuman, Jouni Kaipainen, Maurice Ravel och Isabella Leonarda. Dessutom gratis!
Ytterligare än innehållsrik vecka!
minseglats 