Prövning

Hemkommen från sin resa känner han sig flunsig. Han går för att handla mat och ett par Coronatest, de har tagit slut hemma. För säkerhets skull gör han ett test och ser till sin förvåning att det är positivt.

Så i stället för att planera följande äventyr blir det nu att förbereda sig för hemmakarantän. En konsertbiljett till Grankulla musikfest får han prånglad på farbror Calle. Körövningarna under veckoslutet får han skippa. Lyckligtvis är symtomen lindriga så han kan hänge sig åt att laga mat med befintliga ingredienser, öva the Entertainer på piano (som efter två års övande fortfarande inte löper flytande), läsa vidare på Jakobsböckerna av Tokarczuk (under 400 sidor kvar att läsa), lösa korsord på nätet, se filmer och dokumentärer på Arenan och Youtube (fina musikerporträtt av Verneri Pohjola och Joe Bonamassa).

Ett nytt tidsfördriv är pusslet som han skaffade åt barnbarnet. Det visade sig vara alltför utmanande för en sexåring, så nu har han tagit sig an det själv. Den enfärgade himlen vållar problem, men med lite våld får han bitarna att passa. Den sista biten kommer att vara svår. Så länge orkar han ändå inte vänta utan tar isär pusslet innan det är färdigt lagt. Alltför utmanande också för en pensionär.

Körövningen får lov att ske medelst inspelat material. Dotterns hund tar han sig an under dagarna medan husse och matte har förhinder av olika art. De har allvarligare problem än han.

Genom grävande på Arenan hittar han mera intressant musik: Tölöläb! Också här medverkar Verneri Pohjola. Det finns så mycket bra, men i allmänhet begravt under allsköns dynga.

”Symptom”. När börjar de och när tar de slut? Försynt smyger de på till dess de är påtagliga. Och sedan försvinner de sakta, men när kan man säga att man är ”frisk”? Ibland, som nu på morgonen, känner han sig febril, men termometern vägrar stiga över 36˚C. Musiken eller andra kulturella sensationer kan också få honom febril. Ibland känner han sig dålig och beger sig ut på en löptur, eller när det finns snö på en skidtur. Då försvinner ofta alla ”symptom”. Eller så uppstår nya. Andra vet ofta bättre. ”Inte kan du gå ut ännu!” får iväg honom.

Mera fin musik: RSO:s Näsdagskonsert. Bl.a. Marzi Nyman får här briljera med fina kompositioner och gitarrspel. Sångsolister Anu Komsi, Emma Salokoski, Anni Elif och Aarne Pelkonen. Farfar donerar en slant till förmån för flickebarn.

Han reflekterar att han är i ålder med artisternas föräldrar. Som t.ex. Verneri Pohjolas far Pekka, salig i åminnelse. Men det är fint att kunna njuta av nyare musik och inte fastna i det gamla!

I hans ålder är man väl sällan symptomfri. Alltid är det något som krånglar. Som på en gammal bil..

”O Mensch, bewein dein Sünde groß!”

Han har hört, eller kanske läst, att Coronasjuka förlorar smaksinnet, men nu kan han inte avgöra om han faktiskt har gjort det eller om han bara tror att han har gjort det för att han har testat positivt.

Han har smittats av någon och antagligen fört smittan vidare. Ingen idé att skuldbelägga. Hade det hjälpt att desinficera händerna? Munskydd? Ho vet..

Om man i hans ungdom, på 1950-talet, hade vetat hur läget är nu, hade man då handlat annorlunda? Beträffande miljön och förhållandet till grannländer t.ex.

Så småningom friskförklarar han sig, anmäler medverkan till körläger, men backar. Inte för vad han känner utan för vad andra kanske tycker. En missad körövning är ändå inte någon större katastrof. Men stavgångslänkar i enskildhet unnar han sig. Det känns bra.

Och eftersom han har skippat en körövning måste han i konsekvensens namn också meddela den andra kören att han uteblir. Nästa gång blir det konsert!

Han inser att musiken har kommit att betyda mera för honom än bildkonsten, kanske just för att han är amatör på det området, han har inget att bevisa. ”Kaikista onnellisin on iloinen amatööri!” sade skämtteckaren Kari Suomalainen. Han kan förlåta sig själv sina misstag i kören, de drunknar i massan. Och han försöker sitt bästa. Solist kunde han inte tänka sig att framträda som.

Lyckan är svår att uppnå, men ännu svårare att hålla kvar. Ju hårdare man försöker gripa den desto flyktigare är lyckan. Oftast fattar man inte att man upplevt den förrän den har rymt sin kos.

Läkare utan gränser ringer och vill ha honom som månadsbidragar. Det vill alla välgörande föreningar. Man kan inte ge åt alla. Men vilken skall man välja? Det känns bara så meningslöst att donera en tia till uppbyggande när grannlandet demolerar för miljarder.

På kvällen känner han sig svag och yr. Sömnen vill inte infinna sig, men gör det till slut med hjälp av diverse medel.

Han vill ut på morgonen, funderar på gymmet, men kommer till att stavgång i detta skede är att föredra. När han kommer till garaget är gångstavarna försvunna! Var kan ha lagt dem? Har någon tagit sig in och stulit dem? Han funderar en stund och kommer efter en tids tankeverksamhet fram till att senast han var ute att gå tog han sig med bil närmare Centralparken där han sedan promenerade i alltför rask takt. Stavarna finns alltså i bilen. Han är nöjd att tanken fortfarande fungerar, om ock trögt.

Han hinner ännu med att hjälpa en medmänniska, men på torsdag blir det gym på förmiddagen och körövning på kvällen. Många missade övningar gör det besvärligt att hänga med. Men givande.

Pensionären har det svårt i den digitala omgivningen. Det behövs bara en missad manöver för att allt skall gå över styr. Denna gång är det den nya bilens dator som krånglar. Det irriterar honom att han inte kan lösa problemet.

Vardagen är full av prövningar..