Blåbär

Inspirerad av proffs gör han ett försök att samla blåbär med en plockare.

Det går som det gjort tidigare: mera blad än bär. Då han rensar lyckas han ännu stjälpa skörden i det nyklippta gräset.

Kontentan blir alltså att han får plocka och rensa bären ytterligare en gång. Proceduren tar betydligt längre än den hade gjort om han använt fingrarna. Han återgår till den vedertagna metoden.

Tillfredsställande är att göra mat med delvis självodlade ingredienser. Idag blir det paj på grönkål, soltorkade tomater och fetaost. Smakar gott efter bastun!

Blåbärsplockandet fortsätta följande dag men han håller paus mellan varje mugg: klipper gräs, läser ett kapitel i Göran Schildts Ikaros Hav och när den är läst ur Olga Tokarczuks Löparna, en utmärkt bok. Hon lär ha sagt att hon skriver för intellektuella och det tilltalar honom trots att andra har upplevt det som elitistiskt. Om ej annars kan han i varje fall åberopa en insikt i Tokarczuks författarskap.

Under kaffepausen cyklar han till närmaste café, 3 km till den gamla bensinstationen som inte längre säljer bränsle.

Plötsligt faller regn och det blir avbrott i plockandet. Vädret är ostadigt och kallt för årstiden, men hellre det än värmebölja.

I brist på tekniskt kunnande besluter han sig för att prioritera det meditativa plockandet. Frysen fylls trots att det tar tid, men tid är pensionärens resurs. Han börjar dessutom bli skickligare på att fånga flera bär per plock. Av någon anledning plockar han företrädesvis med den vänstra handen trots att han är högerhänt, och håller muggen i den högra. Att likt sambon plocka med handskar på skulle inte falla honom in, känslan av bärens rondör mellan fingrarna är vital. Trots att fingrarna blir lila.

Faktum är att skall man få något gjort skall man göra det själv. Själv är bästa dräng heter det. Förlitar man sig på andra blir man oftast besviken. Visst kan man bli besviken på sin egen insats också, men då har man bara sig själv att skylla.

Och så bär det av till Sibbo igen, den här gången med dottern Sara och hund.

Folk går åt skilda håll, möts sporadiskt och fjärmas igen. De som en gång stått en nära har kanske flyttat till annan ort och hör inte av sig så ofta. Andra kommer, ofta via något gemensamt intresse, in i ens liv. Släktingarna finns där hela tiden, också om man inte träffas annat än på bemärkelsedagar, dop, konfirmationer, bröllop och begravningar. På ett gemensamt släktparadis frotteras man kanske någon vecka varje sommar.

En högre punkt för storfallet appliceras på det att man kunde hissa seglet ända upp. Gusse kommer på en provseglats.

Det är den första gången med seglen i topp. Bommen är något för kort, liket blir löst. Det är svårt att spänna fall och stag, repen töjer. Långt är det fråga om ovana med denna typ av båt, grejorna är inte som på en modern kryssare. Men roligt är det!

På holmen har efter vintern hittats resterna av en hjort. Har här varit varg? Ett ben har blivit kvar och väcker hundens intresse.