Frågan är om inte det är medelmåttorna som borde hyllas. Medelmåttor klarar inte av att utveckla sofistikerade vapen. Farfar skulle eventuellt ha klarat av att uppfinna hjulet, men aldrig att utveckla en farkost som drivs fram av en avgasutspyende förbränningsmotor.
Människan har helt enkelt blivit för påhittig för sitt eget bästa.
Efter att på tandhygienistens tillrådan ha skaffat sig en elektrisk tandborste har han så småningom övergått från att inleda borstningen från den nedre tandraden till den övre med den förevändningen att om han börjar med den nedre finns det ingen pasta kvar när han kommer till den övre. När han nu gör tvärtom rinner rengöringsmedlet nedåt och finns alltså färdigt där när borsten kommer dit.
Han går till biblioteket för att söka böcker om fred, men finner bara krigsskildringar.
I drömmen skjuter han ut båten från land. I sittbrunnen blir han plötsligt förlamad och förmår inte göra något åt att båten sakta driver mot grannholmen. Inte starta motorn, inte hissa segel. Innan kölen skrapar i bottnen inser han att det är en mardröm.
Han är en medelmåttig sångare som fortsätter i sin gamla kör trots att bäst före datum har löpt ut. Han tror att han är oersättlig och att kören står eller faller med honom. När dirigenten kallar in tre extra sångare till basstämman inför en konsert inser han att de ordinarie sångarna, inklusive honom, inte fyller måttet.
Han beundrar de intellektuella men är själv inte lektuell. Känslan av att hjärnkapaciteten inte räcker till är bedövande. Eller är det lättja? Hur långt hade han kunnat gå om han bemödat sig?
Lektuell betyder ingenting. Det är han alltså inte enligt egen utsago.
Försök mot djupare tänkande leder till en återvändsgränd.
Det är svårt för en introvert pensionär att smälta in i nya kretsar. Det är väl lättare att medverka i andanom och följa med ur ett betraktarperspektiv. En passiv medhållare. Han betalar medlemsavgiften och känner sig delaktig.
Han sitter en stund på farstukvisten och beundrar naturen. Försöker lista ut vad det är för fågel som bor i holken. Kameran har inte något bra teleobjektiv och vid förstoring blir bilden oklar. Han konsulterar fågelböcker och kommer till något som han inte vågar yppa i bloggen med risk för att han har fel och att någon fågelkännare läser. Det grämer honom att han inte vet mera om naturen.
Den andra fågeln är väl ändå en hackspett.
En promenad till Irmeli och Yrjö Kukkapuros ateljé. Grankulla stad har initierat öppet hus i byggnaden som stått där i dalen under Alpvägen sedan 1968. Han har gått, cyklat och åkt förbi otaliga gånger, men aldrig varit inne. En typisk ateljé med skilda utrymmen för vardera konstnären och däremellan gemensamt. Fullt med ritningar, målningar, skisser, grafik och utrustning för framställandet av verken. Bl.a. dottern Isa förevisar. Irma finns inte längre men Yrjö bor i sidobyggnaden som farfar inte noterat tidigare.
Han är otåligt ständigt på väg. Skytteltrafik mellan stuga och lägenhet, oftast med bil men ibland med cykel och tåg. Ett miljövänligare alternativ.
Visst är det fint med virtuoser på alla områden. Medelmåttorna måste ha något att sträva till trots att de vet att de aldrig kan komma upp till samma nivå. Man kan fantisera att om man hade börjat öva som femåring kunde man kanske ha efter några tusen timmar ha nått en högre nivå. Men det blev nu inte så.
Men utan medelmåttor hade virtuoserna ingen att briljera för. Och det är nu en gång för alla så att alla inte har samma förutsättningar och kapacitet.
Han går på Jammarkörens övningar där en skara medelmåttor samlas för att under den virtuosa Johannas ledning ta upp de av hennes kompositioner som inövades innan Corona-epidemin gjorde slut på all skapande verksamhet. Det känns fint att sjunga de sångerna igen!
minseglats 