Tour de Bodom

Frustrerad över Corona och Putin kör farfar till stugan trots att snöläget är värst just där. Man kommer inte ända fram med bil utan får plumsa den sista biten med snö upp till knäna. På stugtaket finns över en meter snö, men då han börjar elda glider snön sakta nedåt och faller under dygnet bitvis ned med brak och bildar en mur framför verandan.

Till vistelsen hör att han eldar och badar bastu. Det är svårt att få eld på veden som han tar ur stapeln mot garageväggen, vedliderdörren är blockerad av snö.

Nästa dag kan han i varje fall se säsongavslutningstävlingarna i storslalom för herrar och slalom för damer. Han försöker ta intryck inför kommande egna tävlingar.

Så stundar då årets höjdpunkt då det gäller terrängskidåkning: Tour de Bodom. Ett evenemang som Gusse (som också är pappa till Kulturkarnevalen) har ordnat under många vårvintrar (den åttonde gången i år). Det går ut på att man samlas vid Oittans friluftsområde där man anmäler sig till Gusse. Sedan får var och en skida i egen takt vart den vill och hur långt den vill. Nummerlappar delas åt hugade så långt de räcker. I år blir det igen rekord då det gäller deltagarantalet, över 50 glada skidåkare i åldern 2 till 85. Gusse själv hinner inte skida, han måste umgås med deltagarna som droppar in och anmäler sig, först till start och sedan till målgång. Å andra sidan har han skidat tusentals kilometer i vinter, bl.a. Vasaloppet på personlig rekordtid.

Farfar har i år beslutat åka bara med fristilsutrustning, men sätter ändå iväg mot Pirttibacka i ett spår där skate inte är tillåten. Han har blivit rätt så bra på parstakning och kör med den stilen förutom vid några brantare motlut där han skejtar upp i de spår som andra har gjort. Han tar några sidospår så summan blir 20 km då han är tillbaka i starten. Härefter skidar han det ca. 6 km långa Oittansspåret som är ganska tungt och kuperat. Eftersom det var lättare att skida mot Pirttibacka stakar han ditåt igen och vänder vid korsningen där spåret delar sig mot Solvalla. Tillbaka i starten har han skidat 36 km men tycker att han borde komma över 40, så han tar Oittansbanan en gång till, men märker att krafterna börjar tryta. Nu följer det den slutliga målgången. Saldot blir nästan 43 km. Han får dock veta att en storfräsare har skidat 55 km, men näst bäst är inte dåligt det heller. (Samma dag får Sara Hector, som lett storslalomcupen nästan hela vintern, se sig besegrad av Tessa Worley under avslutningstävlingarna).

Alla deltagare får en ”guldmedalj i äkta ek”:

Resten av dagen har han svårt att gå. Pysselstunden med barnbarnet begås denna gång genom våldgästande av syster Nena, nybliven farmor. Nu börjar terrängåkningssäsongen vara till ända för farfar, det blev 607 km inalles, men alpint kvarstår de viktigaste tävlingarna; klubbkampen på onsdag, klubbmästerskapet på lördag, Masters Cup i hembacken på söndag, och som socker på bottnen FM i Tahko 8.-10.4.

En dag efter vitlökskryddad mat och gubbslem i halsen sätter han två Vicks Blue-pastiller i byxfickan innan han åker iväg. När han sedan skall ta en att suga på hittar han dem inte hur han än, sittande i bilen, gräver i fickorna. Hemkommen sätter han på en blandtvätt med bl.a. byxorna. När tvätten skall hängas upp sprider sig en angenäm mentholdoft ur kläderna. Kvar i maskinen finns två folieomslag utan innehåll.

I hembacken förekommer sporadiskt en åkare som heter Virtanen. Farfar vet inte vad han heter i förnamn, eller om han har ett förnamn, han är Virtanen. Han kallas till backen när det det är klubbkamp mot andra föreningar, främst Grankulla IFK. Han är nämligen snabb. Nu har han kommit för att träna inför onsdagens klubbkamp, men det visar sig att hans bindningar har gått sönder. Eftersom han har samma pjäxstorlek erbjuder farfar sina gamla skidor (som är betydligt nyare än Virtanens). Virtanen tvekar men tar dem på en provtur. Snart är han i banan och blir helt begeistrad av farfars nästan avlagda skidor. Och farfar får se att det går att få fart på dem. Det är alltså inget fel på skidorna. Kanske är det snarare så, att farfar inte längre besitter de krafter som krävs för att få dem att svänga. De nya, som är mjukare och skonsammare, har nu fungerat bättre för honom.

Som omväxling till skidandet blir det gym med syrran på onsdag förmiddag.

Det är skrämmande hur lätt människan fastnar i vissa tankebanor. Vi påverkas av omgivningen och hur massmedia tutar ut sin syn på sanningen. Nu har den västerländska synen krockat med den rysk-belarusisk-kinesiska synen. Med vissa osäkra nationer däremellan. Men i stället för att reda ut meningsskiljaktigheterna kör den ena parten in i den andra för att förstöra och förgöra så mycket som möjligt. Och den andra försvarar och gör motstånd så gott det går. Västvärlden vågar inte blanda sig i striden, men förser försvararna med vapen allt vad de hinner och förmår.

Människor dör, städer utplånas. Försvararna slåss hjältemodigt till sista blodsdroppen. Är det värt det? Vore det inte bättre att lägga sig med tassarna i vädret och vända andra kinden till? Och lugnt invänta vad som skall ske. Så länge människan är fri i sitt inre kan inga bojor fjättra henne.

Kan det vara så att desertören är den verkliga krigshjälten?

De sista intensiva skidveckorna inleds alltså med klubbkampen, d.v.s. mellan FK-37, Grankulla IFK och Pesla (Peuramaan Slalom). Farfar är med i laget men har ingen chans mot de yngre och snabbare. Då endast de 6 snabbaste i varje förening räknas räcker inte hans prestation. Han blir 16:de av 23 åkare men är ändå nöjd för att han besegrar Hanski för första gången i år. Dessutom blir Lotta och Tomi bakom honom. Även små framgångar räknas! Virtanen lägger sig otränad på en sjunde plats med farfars skidor.

Härpå följer klubbmästerskapet i slalom och SUP (superslalom) på lördag och deltävlingar i Masters Cup med samma discipliner på söndag. Det blir alltså inalles 8 tävlingsåk under två dagar. Hur skall farfars knän klara sig?

Han har också anmält sig som frivillig till ett musikprojekt om vilket redovisas senare.

Tankar som uttrycks i denna blogg är inte alltid genomtänkta, men en strävan till att nå källan för mänskligt resonerande föreligger.

Nu bär det av till gymmet igen efter att denna blogg har publicerats.