Musik

Pandemin har lett till långa uppehåll för allt vad körsång beträffar. Farfar har sjungit i många körer trots att han började relativt sent. Det började försiktigt i Karis Manskör, fortsatte i Västnyländska Kammarkören med avstickare i Kungsvägens kör. I huvudstadsregionen har han varit med och startat Novena Ensemble där han numera är hedersmedlem. Dessutom har han sjungit i Johanna Almark-Mannilas olika projekt, bl.a. Jammarkören. Han har medverkat på flera inspelningar, främst av sakral musik.

Nu, som 70 år fyllda, är han medveten om att rösten inte är vad den en gång varit, men längtar trots det efter den tillfredsställelse som körsång erbjuder. Och nu då restriktionerna igen är på väg att lätta kan han inte förmå sig att hållas borta från de första körövningarna.

Han lider av scenskräck och alla försök att uppträda solo eller i mindre grupper har slutat i katastrof. I en kör är man däremot mera inkognito, en del av en större helhet där man kan lita på att om man själv sjunger fel finns det alltid någon i stämman som sjunger rätt.

Lyssnat till musik har han alltid gjort och har den vägen utvecklat sin smak. Då progressiva rockensembler (ELP, Deep Purple, Yes, Jethro Tull, Sky o.s.v.) i slutet av 60-talet och början av 70-talet gjorde egna versioner av klassiska verk fick han upp öronen också för den typen av musik. Under pandemitiden har han med behållning lyssnat till Radions Symfoniorkesters konserter som sänts varje vecka. I synnerhet intervjuerna med dirigenter och solister har varit givande.

Under sömnlösa nätter har han anlitat det bespottade Spotify för att få ro och den vägen hittat nya favoriter. Många har fastnat i det gamla och lyssnar mest till den musik som var populär när de var unga, men här försöker farfar hänga med och utveckla sitt musikkunnande ytterligare. Före pandemin brukade han åka till Musikhuset för att åhöra gratiskonserter med studerande från Sibeliusakademin.

När det gäller det egna musicerandet har han, förutom när det gäller sången, inte kommit särskilt långt. Han är absolut inte tondöv, men däremot definitivt notblind. Han kan inte för sitt liv begripa hur man kan få tecknen i notskriften överförda till trakteringen av ett instrument. Under sjungandet kan han när det gäller den egna stämman, bas, följa med om det går högre eller lägre. Men redan att sjunga i det tonläge som anges av G-klaven påbjuder svårigheter.

Att improvisera tycker han om, oberoende av instrument, i synnerhet då det inte finns några prestationskrav. De bästa framförandena har han gjort i enrum på gitarr eller piano. Dessa virtuosa prestationer har tyvärr ingen fått höra. Redan att försöka banda mästerverken slutar i att fingrarna trasslar sig. Gitarrslingorna löper bäst då han samtidigt ser på tv och inte tänker på vad han gör. Ensam i segelbåten har han spelat som Pan på sin tin flute, men då det gäller att på sommarstället ackompanjera sången vid någon av de otaliga bemärkelsedagsuppvaktningarna blir det ingenting.

Nu har han under över ett års tid övat ”The Entertainer” på sitt elpiano. Instrumentet har avancerade inställningar, man kan öva låtar så att det inte kommer något ljud om man spelar på fel tangent. Tonerna anges, förutom som noter, också som prickar på den tangent man bör anslå. Dessutom kan man öva turvis med var hand så att instrumentet själv sköter den andra handens anslag. Han har nu kommit så långt att han kan nästan hela stycket. Men inte löpande i jämn takt, han måste emellanåt stanna och fundera på följande fingersättning. Och om sambon är hemma går det inte alls!

Plockar upp barnbarnet från förskolan för att ta henne till skidskolan. Hela veckan är regnig och lockar inte till skidåkning. Trots det några pass i backen och i spåret. Lyckligtvis har gymmen öppnat!

Han förundrar sig över medmänniskor som i stället för att skaffa sig ett eget liv finner nöje i att kommentera och relatera andras görande och låtande. (Samtidigt som han gör sig skyldig till detsamma).

Farfar har blivit ensam kvar i klassen över 60 under klubbens intressetävlingar. Åldern börjar här ta ut sin rätt, han förlorar ordentligt åt de något yngre och ännu mera åt de ännu yngre. T.o.m. några damer distanserar honom. Juniorerna över 12 år är snabbare. Ändå tror han att han kan utvecklas. Mera träning!

Det värsta är att det känns som om farten skulle finnas där trots att klockan bevisar att så inte är fallet. Och att se på filmer av sina åk har han slutat med. Det är inte uppmuntrande..

Sanningen är ändå den att han bara njuter att få vara med och kanske inte har den drive som skulle föra honom framåt. I synnerhet SuP (superslalom) och storslalom har vållat problem. I specialslalom har han kunnat hävda sig bättre. Man kunde ju tänka sig att han skulle koncentrera sig på att bara åka slalom, men vad skulle han då göra när de andra åker andra discipliner?

Han har anmält sig till Masterstävlingar i Kalpalinna för att kunna jämföra sig med andra 70-åringar.