Under en stor del..

…av livet väntar vi. På att tåget skall komma, på att filmen skall börja, på att partnern gör sig färdig, på att sömnen skall infinna sig, på att klockan skall bli 6 så man kan stiga upp, på att maten skall bli färdig, på att komma fram till kassan, på att det skall börja blåsa, på att det skall sluta blåsa för mycket, på att snön skall falla, på att pandemin skall ta slut o.s.v. Ofta tar väntandet mycket längre tid än det vi väntar på. Den som väntar på något gott väntar sällan förgäves, heter det. Men nog händer det att man väntar förgäves också. Ofta.

Om det goda man väntat på inte sker måste man till slut inse att det högst sannolikt inte kommer att hända. Besvikelse är den första reaktionen. Sedan börjar man intala sig själv att det var bäst att det inte inträffade och att man kanske lärt sig något och kan ta en alternativ väg som säkert i det långa loppet är mera givande. Surt, sa räven.

När man har tråkigt reflekterar man över hur det skulle vara om allting skulle ha gått enligt förväntningarna. Familjen bra, liksom. Alla tävlingar skulle sluta med vinst (för det är väl det man strävar efter), liksom alla lotterier och andra händelser. Nej, inte skulle det heller vara bra!

Vi behöver utmaningar. Vi behöver misslyckas. “Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” Skrev Samuel Becket. Som också skrev ”I väntan på Godot”. På tal om väntan.

Evenemang får raderas från kalendern efterhand. Teater, konserter, resor, skidtävlingar, körövningar och annat förflyttas till en avlägsen framtid. För att kanske igen flyttas när den tiden kommer. Ändå måste vi tro på att vi nångång kan återgå till vad vi brukade uppleva som normalt.

Man kan inte ändra på andra, men kan man ändra på sig själv? Svårt är det, i varje fall. En möjlighet är att finna sig i sig själv med allt vad det innebär. T.ex. inte tycka synd om sig, utan inta en iakttagarposition. Varför gör han på detta viset? Liksom.

Han beger sig på en rask promenad. Han hör ett par nalkas akterifrån. Han ökar på farten för att inte bli upphunnen. Paret hålls bakom och viker av åt ett annat håll, men när han kommer till Ymmersta centrum kommer en man gående från babord. Pensionären hinner före och går över på andra sidan vägen. De går i ungefär samma takt, mycket fort, på varsin sida av gatan. Till stigen mellan bäcken och järnvägen hinner pensionären före, men mannen, som har isbroddar under skorna är honom tätt i hälarna och hörs bra. Pensionären, som känner sig jagad, ökar ytterligare på farten, men förföljaren ger sig inte. Så här följs de åt ända till Grankulla centrum där mannen viker in i en av de nya husen invid järnvägen. Pensionären kan äntligen, andfådd och svettig, minska på farten och pusta ut vid stadens julgran på torget. Med immande glasögon, svett på ryggen och under armarna går han till K-affären för att göra några små inköp.

På kvällen värker ryggen igen och han har svårt att få sömn.

Han bakar ett bröd. I dessa tider då han inte får gå på gym, inte skida (pga ryggen), inte röra sig bland folk har han börjat med hushållssysslor. Tvättstugan idag tar hela förmiddagen då alla lakan skall torka och manglas. Därefter brödet som inmundigas med den gudomligt läckra (och starka) grönsakssoppa som han tidigare tillrett och lagt i frysen. Det är bra att ha sysselsättning, annars fastnar han vid datorskärmen.

Man skulle vilja känna sig nyttig, men ju äldre man blir desto mindre frågas efter ens tjänster. Den e-mejl som kommer är för det mesta reklam och skräppost. Återstår att sysselsätta sig själv med triviala vardagsgöromål, motion enligt dagsformen och skapande av varierande art. Och sedan redogöra för rubbet här i bloggen, snarast för att strukturera den egna tillvaron. Ett vittnesmål om existensen. Scribo, ergo sum.