Brukar sambon fråga stundvis då han gått het.
Ryggproblemet är glömt då han på förmiddagarna klär sig för terrängskidåkning. Det är -15 grader, men om man klär sig varmt är det inget problem. Idag kör han till Gumböle golfplan i förhoppning om att där skulle vara spår dragna. Framkommen konstaterar han att han ryckt med sig opar stavar, båda för höger hand och olika längd. Den kortare är visst sambons. Han låter sig inte avskräckas utan beger sig ut i spåret som visar sig vara okört. Någon pionjär har skidat kors och tvärs över golfbanan. Hen har tydligen haft ett djur med sig eftersom också sådana spår förekommer i skidspåren. En häst korsar hans väg. Efter några kilometers plumsande möter han trampmaskinen. Den jämnar tills vidare bara ut underlaget och gör inga spår. Det blir härmed ännu svårare att få skidorna att hålla kursen. Efter ännu en tillryggalagd sträcka möter han trampmaskinen igen, den här gången har den åstadkommit ett spår. Eftersom snön är kall och mjölig packas den inte utan spåret är fortfarande mjukt.
Det maskinframställda spåret är dessutom relativt kort, inte ens 2 km. Trampmaskinföraren skyller på hästfolket, de vill inte ha skidspår längs sina rutter. Pensionären tvinnar runt det körda spåret några varv med avstickare längs de hemgjorda spåren till dess att 10 km uppnåtts.
Hemma har han tagit för vana att tillreda mat då sambon är barnvakt hos någon av döttrarna. Frysen börjar var full, det utlovas mildare väder så han har tagit in sina soppor från balkongen. Han bakar ett bröd idag, men jästen som varit i frysen verkar inte fungera. Resultatet blir en mycket kompakt limpa som lägger sig som en sten i magbottnen.
Under natten värker ryggen så han inte får sömn utan medel. Skidturer är kanske ännu inte att rekommendera. Men när han så gärna vill röra på sig! Att ta det lugnt en månad har han alltså inte klarat av. Hur gör man det? Hur är det att vara sysslolös?
Medan sambon är hos optikern irrar han runt i Hagalund, samma hus, samma kvarter, varv efter varv. Det får bli dagens motion. Armbandsuret frågar honom om han är medveten om att han inte har uppnått sitt stegmål. Varför inte?
Hur svarar man ett armbandsur? Han skulle vilja säga det ett sanningens ord. Jäkla stegmätare! Tidigare brukade den säga Rör på dig! så fort han satte sig ned för att pusta ut efter ett långt motionspass. Den funktionen lyckades han stänga av. Man får inte låta apparaterna ta över helt!
Det töar. All den pittoreska snön på trädgrenarna har försvunnit och blivit slask.
När de kommer hem kör han bilen in i garaget, slänger nyckelknippan på passagerarsätet, går ut och slår fast dörren. Men vänta nu! Nycklarna blev visst därinne. Det borde finnas reservnycklar till garagedörren, men de hittar dem inte. Han ringer husets allt-i-allo, Gunder, som kanske har universalnyckeln. Han svarar inte.
Till slut hittas reservnyckeln i sambons handväska (var annars?) och ordningen är återställd. Gunder ringer, han har haft mobilen på tyst. Han får höra att problemet är löst, men att det är bra att veta att han har universalnyckeln. Ifall något liknande skulle hända.
Följande dag är det flera plusgrader, så han åker till stugan. Ryggen känns bättre utan skidåkning. Att elda i kaminen och bastun ger sysselsättning.
Pulsa omkring i snön för att trampa upp stigar, bära ved och vatten som samlas från takrännan, det är sysslor som får pensionären att känna att han lever. Tillreda mat och diska för hand, allting pysslor som gör att tiden går utan behov av sociala medier. Nåja, en liten titt nu och då mellan verserna.
Bastun renar. Ute i skogen går han fri från Coronan. Men han måste proviantera.
Kan vi undkomma?
minseglats 