Ibland..

..kan det ta tid på morgonen innan kroppen stabiliserar sig. Hittills har den ändå gjort det.

Det här med att resa. Det har pensionären, och flera med honom, inte gjort på ett par år. Nu har han bokat en resa för att hälsa på sin dotter i Norge. Med tåg, hade han tänkt. Eller nej, i början planerade han åka med Finnlines till Travemünde och därifrån till Oslo. Men det går ingen sådan transport. Finnlines går till Malmö, men därifrån är det svårt att hitta tåg till Oslo. Från Kiel kommer man med båt till Oslo, men det kostar skjortan. Från Köpenhamn kommer man till Göteborg med tåg, men vidare är det besvärligt.

Tanken på en längre båtresa uppges. Den vanliga färjetransporten från Åbo till Stockholm undersöks. Till Stockholm kommer man nog, men direkt förbindelse mellan Stockholm och Oslo per tåg hittar han inte. Man kan ta tåget till Göteborg eller Karlstad, men därifrån är man hänvisad till busstransport. Enligt dottern skall det nog gå tåg mellan Stockholm och Oslo, men pensionären hittar inte på nätet. Det har säkert något att göra med pandemin.

Till slut faller han till föga. Sambon har en outnyttjad voucher hos Finnair som ställs till hans förfogande. Mot sina principer bokar han en flygresa till Oslo, tur och retur. Enkelt och alldeles för billigt. För att kompensera köper han en tågbiljett från Oslo till Bergen, tur och retur. Också enkelt och billigt. Men flygskammen gnaver.

En resa som skall gå av stapeln om en månad är alltid en risk. Mycket hinner hända. Han har för säkerhets skull betalat extra för att kunna annullera samtliga biljetter. Vi lever i osäkra tider..

Medan han går sin förmiddagliga stavgång, i tankarna, nästan hemma, vet han plötsligt inte var han är. Tillståndet varar någon sekund innan han är på kartan igen. Vägstumpen är inte den han vanligtvis går, men ändå nära.

Söndagen solig och vacker tillbringas delvis runt stugan.

Barr och löv samlas på taken. En rensopning då och då skadar inte. Om inte soparen ramlar ner förstås..

Potten ligger lockande och ren. Det blir dock inget dopp den här gången. Alldeles innan den planerade hemresan gör nämligen pensionären ett trattkantarellfynd som håller honom sysselsatt i närmare en timme. Till saken hör numera att man skall fotografera svampmängden och lägga ut bilder på sociala medier, men han kommer sig inte för att göra det förrän svampen är rensad, fräst och inlagd i frysen. En del blir en smaskig svampsås till dagens middag. Trots att inga bildbevis finns att tillgå kan han intyga att skörden var rekordartad, två plastburkar och ett litet ämbar fylldes.

Sex veckor har förlöpt sedan operationen och han tar ut allt på gymmet. Dessa fysiska aktiviteter är allt som är kvar efter pandemin. Det sägs att man nu kan röra sig friare, men den ingrodda försiktigheten har inte släppt ännu. Kulturen som varit hans levebröd har fått stryka på foten. Förutom sången förstås.

Pensionärsgruppen samlas en gång i månaden för att luncha tillsammans. Ursprungligen pensionerade lärare från Karis. På denna pensionärs initiativ har också gamla vänner från Grankulla börjat samlas.

Ett uppiggande inslag i vardagen.

De bilder han målar gör inget anspråk på konstnärlig kvalitet utan är endast ett tidsfördriv. De är studier, skisser, som kunde utvecklas till något. Men det bryr han sig inte om att göra. Att visa dem här på bloggen är fullständigt onödigt, men han gör det ändå. Bevekelsegrunderna är dolda.

För övrigt har han längre nytta av sin utbildning till lärare i teckning och kalligrafi endast när det gäller att texta adresser till minne av avlidna. Främst mors bekanta, men också egna. Kalligrafi är väl en utdöende konstart som dagens unga inte ens hört talas om.

Han bevittnar en konsert kallad Skraj på nya Paviljongen. Sofia Finnilä, Silva Lillrank och Veera Railio framför egenhändigt skriven och framförd musik.

Helt okej, som de brukar säga. Pensionären är kanske inte på sitt mottagligaste humör. Den konstnärliga upplevelsen är mycket beroende av sinnesstämningen, tänker han.

Nästa dag är det dags för den första cykelturen på sex veckor. Hösten är en bra cyklingsårstid så länge det inte regnar eller är för kallt.

Det känns behagligt och skönt att få idka motion på hjul igen!

Senare på dagen blir det begravning. Utan präst eller andra religiösa inslag, bara musik och diktuppläsning. Riktigt befriande!

Ett barnbarn till den avlidne spelar på minnesstunden efteråt, ett avkopplande tillfälle med god laxsoppa och tårta där pensionären träffade släkt och vänner han inte sett på länge. Bilder från den bortgångnes glansdagar snurrar på väggen. Så här skall begravningar vara, tänker han!

Och så, på veckans sista vardag, får han, på initiativ av sin äldsta dotter, göra en djupdykning i sitt förflutna.