..på sommarön. Båten förflyttas från boj till brygga.
Släktens båtbestånd är imponerande. 20 st. räknar kusinerna. Passerande måtte tro att här finns en gästbrygga. Men nej, här finns inte plats för gäster.
Han sover ombord, bättre än på länge. Vaknar när solen skickar sina strålar genom ingången.
Rodd, först till butiksbåten och sedan runt Simsalö, blir dagens motion.
Det är hett och alldeles lugnt. Allehanda insekter sticker, biter eller fäster sig i skinnet. Det har varit så länge nu och ingen lättnad finns i sikte. Detta verkar vara det nya normala, ett faktum som skepparen tycker är skrämmande. Han inser att det är hans generation som är skyldig och att det liv han levt har varit förödande för flera livsformer, inte minst för människorasen själv.
Det är veckoslut och båttrafiken ökar. En del tar sig till sina sommarställen, men andra är ute och nöjesåker. Ofta snabba små båtar som bara cirklar omkring på fjärden synbart utan mål. Skepparen erinrar sig sin ungdom och förmaningar från föräldrarna om onödigt körande. Vi är produkter av vår omgivning, få barn är som Greta.
Dagens händelse är att en bekant helikopterpilot gör en överflygning. Alla står ute på bryggan och vinkar.
Så här inför kräftsäsongen har han fått en ny status: cancerpatient. Prostata med god prognos, men dock. I bekantskapskretsen ingår flera som genomgått samma procedur som han hamnar ut för så han har efter den första chocken beslutat lägga sin tillit till läkekonsten. Det jobbigaste är ändå väntan mellan ord och handling.
Idag skall Kitöloppet gå av stapeln. Snabba motorbåtar kör av och an på fjärden med ett himla ljud. De tränar visst. En del av holmboarna tänker bevista evenemanget. Inte skepparen, han tänker njuta av stillheten på holmen och hoppas på att ljudet inte bär sig ända hit trots att vinden blåser från det hållet.
När han sitter ombord känner han hur båten kraftigt kränger och gungar och slår mot bryggan. Vid besiktning ser han att en del av relingslisten har tagit skada. En stor svart båt med kanske 2×250 hp i aktern kommer fram i sundet. Det måste ha varit den som passerade på inväg.
Det blir att limma och lappa. En bit av den skyddande metallen bryts av och faller i havet. Det är möjligt att aktertampen var alltför lös, men ändå kunde man lite vara försiktig när man passerar folks bryggor.
Allt har blivit för stort och för avancerat. Pensionären känner sig gammal och upplever att hans bäst före-datum har passerat för decennier sedan. Han har inte i likhet med sina apparater blivit uppdaterad på länge. Nog för att en massa data och bilder tenderar försvinna vid varje uppdatering av de smarta grejorna. Inte så smart..
Han saknar seglandet i Bottenviken. Där kunde det gå dagar utan att han såg en annan båt. Om inte Coronan gjort att båtbeståndet har ökat också där. Elitistiskt tänker han att inte alla borde få ha båtar, endast de som i flera släktled rört sig på havet. Gärna skall de dessutom tala svenska och ha en träbåt..
Gusse har några bitar metall-list som skepparen sågar till och fäster på det skadade stället. Det blir inte perfekt, men godtagbart.
Han nås av budet att hans son har vunnit klassen F-18 i Hangö-regattan tillsammans med sin kumpan. Faderlig stolthet fyller hans hjärta.
Detta, samt att trappan till karaktärshuset blivit färdig, att kusindotter Frida kommit från Sverige och att Calles Viremotor är iståndsatt efter att inte ha fungerat på över ett år firas med en skål på trappan.
Nu är det meningen att det äntligen blir av att segla. Samtidigt uppträder de första algerna på hemstranden.
minseglats 