Det blir nog bättre sedan..
Isen ligger ännu i Pickalaviken. Freja är i princip klar i Kuggom, masten är i princip klar i Hemvikshamnen. På några ställen har pensionären missat när han lackade masten, men tid för korrigering finns.
Skidorna är vaxade för sommarförvaring.
En onödig påsk stundar, det är inte läge för någon större familjesamling. Långfredagen blir extra lång.
–
Lackkorrigeringar utförda. Isen ligger kvar. Nätterna är ännu kalla. Tillvaron är skör. Bäst som man lever dör man…
De som kan sin sak är avundsvärda. Man kan inte annat än beundra hur de utför sina uppgifter med den skenbara lätthet man själv tror sig aldrig kunna bemästra. Ändå är det ofta fråga om innötning, repetition och entusiasm. Det må så vara fråga om musik, vetenskap eller behärskande av den egna kroppen. Eller något annat, vad som helst. Repetition ger innehåll. Lättja ger ingenting.
Pensionären känner ingen virtuos..
–
Hans största problem nu är att båten och masten befinner sig 140 km ifrån varandra. Så skall det ju inte vara. Och troligen kommer dilemmat att få en lösning, men på påsklördagen ser han inte hur. Själv kan han inte transportera båten till masten eller tvärtom, han är beroende av utomstående hjälp. För en som tror sig kunna göra allting själv kan det bli ett dilemma.
För att slippa fundera på detta cyklar han till havet, rakaste vägen, för att studera isläget. Här, i Mellstens strand, har isarna gått, men i Pickalaviken, där masten finns, ligger de kvar. De skall nog gå under påskhelgen säger Kari, men nätterna är ännu kalla.
YLE Arenan visar Roy Anderssons filmer, de är både roliga och deprimerande. I synnerhet den dokumentär som handlar om honom själv som gammal och alkoholiserad inte kan komma från den studio där han byggt upp sina kulisser. Att lämna det vedertagna för att börja ett nytt liv när det av allt att döma inte finns mycket kvar av det gamla är svårt.
–
På båtföreningens hemsida finns en väderbild som uppdateras nästan varje morgon. Där kan man, om det inte är för disigt, följa med isläget. Idag, påskdagen, ligger isen vit på fjärden. I morgon skall det regna hela dagen, man får hoppas att det får isen att ge med sig.
Det händer att han får ett plötsligt infall som absolut borde antecknas. Men då han skall göra det minns han inte längre vad han tänkt på. Det är liksom bortblåst. Nu hoppas han att det samma skall ske med isen. Det har nämligen börjat blåsa alldeles förfärligt. Eller i varje fall ordentligt.
–
Annandag påsk. Måndag. Regn och blåst. En av årets tristaste dagar? Väderbilden från båtklubben ser dock positiv ut. Trots att det är svårt att se detaljer verkar det som om öppet hav hade närmat sig bryggorna. Åtminstone jämfört med gårdagen.
De sänder Joakim Groth´s pjäs ”Vi är bara människor” i TV. Den över två timmar långa pjäsen utgör ett utmärkt program denna regniga dag. Minnen från den egna uppväxttiden väcks till liv, pinsamma episoder som förträngts. relationer som aldrig fick fäste. Varför är det så svårt att bevara det värdefulla?
Han börjar klinka på klaviaturen, hittar ett övningsprogram som meddelar när han spelar rätt. Det finns flera verk att välja mellan, han stannar för Scott Joplin´s ”The Entertainer”. Man kan välja bara en sekvens av låten att öva in, dessutom kan man välja höger hand och vänster hand skilt. Han börjar med introt. Skulle han fila på en vecka, från morgon till kväll, skulle han säkert lära sig. Men sambon skulle nog vara nära nervsammanbrott och en massa annat skulle bli ogjort. Som motionsrundorna t.ex. Och båten bli i Kuggom.
Han borde ha börjat för länge sedan. Om man vill bli virtuos kan man inte vara så splittrad som han. Man kan inte bli världens bästa musiker, alpina skidåkare, tecknare, fotograf, skriftställare, seglare, båtbyggare, älskare och förälder samtidigt. Han har nosat på allt men inte haft tålamod att gå på djupet med någonting. Endast en kort tid vill han koncentrera sig på en sak, sedan rusar han raskt vidare till följande..
–
Nu gäller det att ge sig till tåls. Den nyaste väderbilden visar att det fortfarande finns is på Pickalafjärden:
Ute snöar det och mera snö utlovas. Ett samtal med GeBe transport ger vid handen att kranbilen är på service och har varit det i tre månader. Oklart när den blir färdig.
Senare på dagen ser det bättre ut. Snart skall väl istäcket lätta!
–
Han kan inte hålla sig längre utan kör till Kuggom för att se hur båten mår. Allt verkar vara ok, några andra är på plats trots att skolan officiellt är stängd och ingen undervisning äger rum.
Kompassen monteras och den gamla solpanelen avlägsnas. Överlopps grejor, verktyg och skruvar läggs också i bilen för att transporteras hem innan ett par ämbar vatten slängs längs bordläggningens innersida. Lite sipprar ut, men inte oroväckande mycket.
Han går ett varv för att se hur långt de andra kommit.
Gustav kämpar med sin mast och förklarar hur den skall utformas. På grund av pandemi-avbrotten är det många som inte kommit så värst långt. Sommaren närmar sig och behovet att bli färdig är påhängande. Trots det är det flera projekt som nog inte hinner slutföras denna termin. Återstår att se vad som sker på hösten, allting är oklart även här..
minseglats 