Han står nu i beråd att bege sig utanför sin bekvämlighetszon.

Den föreliggande omgivningen är, liksom många tidigare, bekant. Såväl till fots som med cykel och bil (eller båt när det gäller skärgården) beger han sig snabbt på upptäcktsfärd i grannskapet. Snart finns inget nytt att upptäcka. Då är det dags att byta landskap.

Skepparen, med intyg för kust- och skärgårdsskepparskap men inte högsjö-, har en vecka på sig till dess att studierna i båtbyggeri skall inledas. Han är beredd på besked att skolan stängs pga av corona, att transporten av båten misslyckas, eller att transporten lyckas men skolan stängs.

Transportfirman bekräftar uppdraget. Då återstår att åka till båten för att fortsätta tömningen. Otroligt hur mycket en så liten båt rymmer! Bomkapellet och sprayhooden förs till granntapetseraren för reparation. Madrassernas övertåg tas bort för tvätt. Skumgummimadrasserna packas in i lidret.

Seglen gås igenom, viks och läggs i en skrubb med andra båtprylar.

Friheter får man ta sig. Skepparen har gjort sitt val och gör klokast att hålla fast vid det. I den här åldern är det för sent att reflektera över hur livet skall levas. Han har gjort sina misstag och har inget att förlora längre. Annat än en massa pengar, men det är världsligt. Det vore ju synd om det blev pengar över vid frånfället. Man lär ju inte kunna ta något med sig..

Beslutet att gå med i besättningen som seglade över Atlanten och valet att själv segla runt Bottenviken är någonting han absolut inte ångrat. Det är ju upplevelser som dessa som gör skillnad. Han har hela tiden sökt sensationer, i skidbacken, i sångkören och på havet.

The fear of missing out. En känsla av att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt i stället för att vara på fel plats vid rätt tillfälle. Eller tvärtom.

Varför då denna osäkerhet? Som infinner sig varje gång han kastar loss men försvinner då han väl är på väg. Och det ofrånkomliga men kanske omotiverade dåliga samvetet som ständigt verkar vara närvarande. Visst har det varit motiverat flera gånger under hans liv, men vem bryr sig längre?

Man överskattar lätt sin egen betydelse..

Dagen därpå, den dag som nu är och i morgon blir igår, fortsätter strippandet av Freja.

Allt börjar bli klart för lyft. Verktyg och färger som kan tänkas behövas i Kuggom lastas i båten.

Kvällen bjuder inga överraskningar, han vaknar alltså till den dag som är idag och förpassar föregående dag till igår. Tidigt iväg till hamnen, Kärchern redo och båten till lyftrampen. Vantskruvarna skruvas upp och mastkragen avlägsnas.

Hotfulla moln håller sig på avstånd och vädret klarnar upp. Ingen våg av vind på vatten.

Hon är nog fin avklädd. Stefan kommer i förtid med långt släp. De funderar om masten skulle rymmas med, men kommer till att det är enklast att lämna den i Hemvikshamnen. Efter en stunds passande stiger Freja ur havet och skepparen får bekräftat att framfarten förhindrats av snäckor.

De lossnar inte med vattentryck, men det gröna slemmet nog. Johans ekofärg har inte varit särskilt effektiv här i Finska Viken.

Stefan har aldrig varit i Kuggom, han får Eeros nummer, hoppeligen hittar han fram. Han försäkrar att han inte brukar bli med båtar på släpet någon längre tid.

Så åker han iväg medan skepparen funderar vad han gett sig in på..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: