Sveaborgsstopet

Vanans makt är stor. Sveaborgsstopet (Viaporin Tuoppi) har vi seglat sedan år 1990, med tillfälliga avbrott som nu när Freja varit i Österbotten. Jag finner mig alltså på väg österut.

Likaledes hör det till vanorna att övernatta på Stora Svartö för att det inte skall bli stress. Den ostliga vinden ligger på och försvårar landning, men som vanligt finns det vänliga människor som tar emot.

Också andra båtar på väg till Stopet har sökt nattläger.

Tidig start hjälper inte, snabbare båtar kommer fatt. Alla båtar är idag snabbare.

Pinsamt att bli omseglad. Vinden är lätt och det känns som om Freja var Finska Vikens långsammaste pråm, Föga uppmuntrande inför tävlingen. Jag försöker tänka att det viktigaste inte är att vinna utan ta del. Ett år har vi ju faktiskt vunnit vår klass!

Sent omsider är jag framme i Sveaborg, ändå i god tid att få plats vid paradbryggan.

Natten är lugn och när jag stiger upp på morgonen meddelar en funktionär att alla starter är uppskjutna med en timme pga den lätta vinden. Jag går att tvätta mig till gästhamnen och shoppa i K-handeln. Klockan är ännu före 8 och jag är den första och enda kunden.

Viktor kommer och vi ger oss av. Starten går bra, men därefter är det en enda plåga. Ingen av oss får fart på pråmen.

Vi är antagligen de sista i mål. Aldrig har Freja gått så dåligt! Något är fel. Grannbåten i klubbhamnen har kraftig flora och fauna under vattenlinjen. Kan det samma gälla för Freja? Vi besluter oss för att köra med den hypotesen.

Viktor hoppar av vid färjfästet och jag fortsätter i ökad vind, trafik och sjögång. Som i en häxkittel kunde man kanske beskriva havsområdet utanför Helsingfors.

Jag har seglat hela dagen, förlorat årets viktigaste och enda tävling och skulle gärna söka natthamn. I närheten av Helsingfors är det ingen idé att söka. Jag kör med genua och motor, orkar inte hissa storen. Trafiken är fortfarande livlig. Jag saknar Kvarken och Bottenviken.

Jag siktar på Stora Herrö, men ser på långt håll att där är fullt. En boj visar sig ändå vid närmare betraktande vara ledig och en liten springa mellan två båtar skulle säkert kunna vidgas. Jag frågar för hövlighetens skull om det är ok att jag försöker ta mig till platsen. En amper kvinna i en NJK-båt säger bestämt nej och förklarar sig kunna försäkra att jag inte ryms. Mina protester hjälper inte, jag har ändå varit med om att tränga mig in på betydligt smalare ställen med betydligt större båtar. Jäkla käring!

Jag gör mig beredd att åka vidare då en man och senare flera andra börjar visa mig alternativa platser vid klipporna. Ett försök att ankra misslyckas, men då säger en av de vänliga och hjälpsamma männen att jag kan lägga mig sidlänges längs förbindelse- båtens brygga, där hade också förra natten legat en båt. Jag lovar ge mig iväg tidigt innan förbindelsebåten kommer.

Här ligger jag bra. Ett ungdomsgäng festar loss i närheten inpå småtimmarna, men när jag slutligen somnar sover jag gått till över 7 och får göra mig klar snabbt. Jag hinner med morgondopp, i samband med vilket jag konstaterar att båtbottnen mycket riktigt är belamrad ned snäckor, toalett och frukost och kommer ändå iväg före klockan slagit 9.

Morgonen är solig och vindfri. Jag tar mig fram ömsom för segel, ömsom för motor.

Så småningom börjar det, alldeles som föregående dag, att blåsa, men givetvis rakt emot.

Det blir ett herrans kryssande upp mot Porkala udd. Jag inser ändå att jag gillar det! Det händer något hela tiden och man får vara på helspänn för att inte gå för långt på någon bog. Kryssvinklarna är inte något att skryta med.

Hela seglatsen lyssnar jag till Sveriges Radios sommarpratare via en SR-app. Till dess att DJ Bunuels (Måns Strömberg) Lux börjar på YLE Vega. I övrigt är kanalens utbud bedrövligt. Åhörarnas intelligens underskattas storligen.

Ett pärlband av båtar möter mig på väg mot Helsingfors. Jag ser ingen kryssa västerut. Trots att vi är halvvägs in i augusti har jag inte upplevt en så livlig trafik på havet tidigare. Det underbara vädret bidrar säkert. Men eremiten i mig konstaterar det vanskliga i att hitta en lugn hamn i den nyländska skärgården. Det verkar idag som om alla kobbar och skär skulle utnyttjas. Kanske Coronakrisen också gör att folk som har båt rör sig i hemtrakterna och de som inte haft en båt har skaffat sig eller hyrt ett flytetyg.

I och för sig har väl var och en lika stor rätt som jag att röra sig på havet. Och smittorisken i en liten båt med begränsad besättning är väl ganska liten..