Det har slutat regna men vinden har ökat. Vi vaknar båda tidigt, äter morgonmål och går en runda.
I nyheterna säger de att en båt blivit i sjönöd utanför Gullkrona och släpad hit av sjöräddningen. Oerfaren besättning, säger de. Pinsamt att nämnas i nyheterna med dylika tillmälen.
Vi promenerar till öns södra sida. Svårt att fånga vinden på bild.
Inga segel syns.
Ingen gör ansats att lägga ut. Det blir tydligen en extra dag här. Jag tar ett dopp vid bastubryggan. Vattnet är förvånansvärt varmt trots att vinden har rört om det.
Vi stannar alltså. Äter på serveringen vid hamnkontoret. Ölen kostar lika mycket som maten. Jag funderar på hur psykologin fungerar, om en båt lade ut, skulle de andra då följa efter? Hur många båtars avfärd skulle det krävas innan vi skulle känna oss tvungna att kasta loss? Har vi modet att utgå först?
De flesta andra är unga familjer med barn och hundar. Kryddväxter i push-pit’en.
Folk är så belevade nuförtiden. Inget supande och roivande i gästhamnarna längre. Men planeten mår inte bra, mänskligheten lider av moralisk baksmälla efter alla de årtionden och -hundranden den har våldfört sig på naturen. Ilkka Herlin, som numera äger Gullkrona tillsammans med sin fru, är genuint intresserad av miljön, så man får hoppas att besökarna tar fasta vid hans budskap.
minseglats 