Jugend – utsikt från rummet och exteriör från baksidan. Hem för en vecka. Prisvärt och praktiskt. För det mesta har jag varit den enda gästen.
Utsikt mot Alholmen från Rummelgrundet. Till höger finns masten av en Balticbjässe fast den inte syns. Faret in mot Jakobstad. Eller ut från.
Båtskjulet på Rummelgrundet. Tyvärr dåligt skött och förfallet. Här finns några hajar en, folkbåt, en salongsbåt, en skärgårdkryssare och Freja. Några båtar har inte varit i sjön på flera år. Nångång har här varit fullt med träbåtar och en sjudande aktivitet. Nu håller naturen på att ta över.
Onkel Calle ville veta hur röstjärnens genomföring ser ut på träbåtar. Här Frejas. Borde kanske granskas och tätas.
Det är lördag. En tvättmaskin uppdagades på härbärget och togs i användning. Fräscht med rena kläder.
Mera Jugend. Till höger Jugendsalen som är den mest stilenliga delen.
Och så Strengbergs kännspaka klocka..
En besvärlig natt. Gästhemmet är tomt sånär som på mig och två utländska herremän, som trots massor av lediga rum placerats vägg i vägg med mig. Väggarna verkar vara mycket tunna och männen har mycket att avhandla på sydländskt vis stundom med hög röst. Inpå småtimmarna. Lyckligtvis har jag försett mig med hörlurar som jag låter fyllas av godnattmusik från Spotify. På morgonsidan blir det äntligen tyst i grannlägenheten och jag kan ta av mig lurarna och sova ännu någon timme.
Riktigt utvilad känner jag mig ändå inte. Men jobbet kallar!
Dagens första uppgift: stallet för ruffluckan. Det har varit lackat, men tidens tand har inte varit nådig. Delvis beroende på att en solcell har fästs vid den. Radion som spelar Vega avlägsnas först. Jag vet inte varför jag lyssnar till Vega, jag blir för det mesta irriterad. Det är som om lyssnarna skulle undervärderas, så här korkade kan vi väl inte vara. Musiken är fruktansvärd, rösterna debila. Av en slump lyckas jag ratta in på Sveriges P2 (den tycks höras i Ö:botten ibland) och skillnaden är markant. Analys av klassisk musik, Mussorgsky, Schubert o.s.v. Vilken njutning. Efter kl. 15 kommer Lux med Bunuel på Vega, men då är jag redan på väg bort. Det får bli från Arenan i morgon.
OK, jag avlägsnar radion. Därefter solpanelen. Johans rekommendation är att måla stallet vitt ovanpå och lacka sidorna. Så får det bli.
Den kritvita färg jag fått överta efter att en haj gjorts i ordning är inte densamma som resten av rufftaket som är betydligt mera tonat. Får väl måla om alltihop..
Att balansera på däck med mantåget avlägsnat är inte lätt. Sladdar och andra föremål på däck kan man lätt snubbla på. Jag klarar mig, men penseln föll.
Följande projekt är bottnen. Färgen är något slags grön version av giftfärg. Eller egentligen röd som bilderna säger, men grön så till vida att den inte är lika giftig som de giftigaste giftfärgerna. Lite eko, liksom. Men alldeles som bilar som saluförs som ekologiska (min Ford är försedd med texten Ecoboost) är det väl mera ett spel för gallerierna. Egentligen är väl varken min bil eller båt särdeles miljövänliga.
Så här kunde det ha slutat. Det är dock inte blod utan ett försök att putsa kärlet med giftfärg. Men stegen som stadigt stått under hela processen ger plötsligt vika under mina fötter. Lyckligtvis har jag samtidigt tag i en takbalk som jag blir att hänga i.
Här har vi ensamseglandet i ett nötskal, resonerar jag efteråt. Det gäller att alltid ha en plan B om plan A skulle misslyckas. Gärna plan C och D också. Och att vara närvarande i nuet, ständigt på alerten. Tyvärr funkar det sällan när man är flere. Man förlitar sig på att någon av de andra har koll. Därför upplever jag det säkrast att segla själv. Som rikssvenskarna plägar säga…
minseglats 