..norrut igen. Ett gäng gubbar som årligen samlas i Salla för att utöva alpin sport. Två läkare, två jurister, en ingenjör som sysslar med kärnsäkerhet, en affärsman och så jag.

På tåget träffar jag Heikki som kallar sig Antero då åken inte går som han tänkt sig. Jag har reserverat en hytt för mig själv utan toalett men med tvättställ, medan Heikki får dela med en okänd. Jag erbjuder honom övre bädden i min hytt, men hans resesällskap visar sig vara lugn, kanske beskedligare än jag, som måste tömma blåsan flere gånger under natten.

Efter Rovaniemi möts vi i tågets restaurangvagn för att inta morgonmål. Eftersom de flesta passagerarna stigit av i Rovaniemi får vi vara i fred. I Kemijärvi kommer bussen snart och tar oss till Salla, ”in the middle of nowhere”. Vi är först på plats. De andra gubbarna har tagit flyget och kommer senare.

Heikki har hyrt en bil för ett par timmar så vi kan forsla vårt bagage till stugan där vi skall bo. Vi får en extra skiddag och jag testar mina nya storslalomskidor. Säsongens första storslalomsvängar brukar alltid vålla problem, så även denna gång, innerskidan skär in och jag faller. Men efter några åk i den kortare och flackare ”Itärinne” är jag klar att med full fart betvinga också de andra backarna.

När vi kommer tillbaka till stugan har de andra anlänt. Vi badar bastu och går till Keloravintola, näringsstället i backen.

Den första natten sover jag gott, men de följande tre nätterna kommer jag att ha svårt att få sömn. Fyra gubbar sover på loftet och de andras snarkningar, men främst värmen från bastun som stiger upp gör att jag ligger och vrider mig. Jag försöker öppna fönster i nedre våningen, går ut i snön i bara kalsongerna någon minut, lyssnar till lugnande musik i medhavda hörlurar, tar insomningsmedicin, men sömnen kommer inte förrän på morgonsidan av natten. Trots detta vaknar jag till i backen och lyckas prestera några lyckade åk. (Och många misslyckade..)

De första dagarna åker vi Superslalom, ett mellanting mellan storslalom och specialslalom som åks med slalomskidor.

Senare åker vi storslalom i hela backen. Knäna som fått vara i fred under den obefintliga skidsäsongen i södra Finland ger sig nu till känna.

Det kommer mera snö under vår vistelse och vi måste preparera banorna ordentligt innan vi vågar åka. Vi har ett förmiddagspass efter vilket vi tar bort banan och äter på restaurangen. Vi tar det lugnt och väntar tills det blir skumt, synligheten är nämligen bättre i konstljus, innan vi inleder eftermiddagspasset. Den sista dagen har det kommit så mycket snö att vi nöjer oss med att åka fritt, utan portar. Endel åker inte alls utan packar inför hemresan.

Då vi kom hade töväder och blåst frigjort träden från snö, men under de dagar vi vistas på orten blir träden snötäckta igen. Det hör liksom till att de skall vara det i Salla.

Kricke faller och slår sin axel. Han åker försiktigt en dag efter det och inte alls de två sista dagarna. Vi får hoppas att inte hela hans säsong är spolierad, vi har planerat flera tävlingsresor tillsammans och har skaffat biljetter och inkvartering. En resa till alperna med familjen tänker han ändå inte backa.

När de andra åkt till flygfältet i Kuusamo för att flyga hem går Heikki och jag till hotellets spa för att bada. Det är skönt att låta vattenstrålarna massera de ömma musklerna. Vår tränare Ilkka kommer också till bastun.

Jag har släpat all min utrustning till hotellet och inväntar bussen till Kemijärvi. När jag stiger på är jag ensam i bussen och tycker att jag kanske borde språka med chauffören. Vid Salla busstation säger jag att det är stillsamt idag. Det kommer nog någon svarar han, och mycket riktigt stiger ett märkligt sällskap ombord. Tre unga damer, nog vuxna, med väskorna överfulla med mjukisdjur, nallar och dockor. Och en herreman som ser förvirrad ut. Hela scenen verkar surrealistisk, de skall stiga av vid något vägskäl i obygden för att söka upp en stuga. En del har inga pengar, så vi får köra via bankautomaten. När de stiger av i mörkret får de komma tillbaka ett varv efter de kassar med nallar de inte får med sig genast. Herremannen skakar på huvudet när han går ut, och busschauffören säger något om det märkliga i situationen.

Ilkka och Heikki stannar ännu någon dag medan jag åker hem till den snöfria södra delen av landet. Vem vet när tillfälle till skidåkning nästa gång erbjuds?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: