Nu när seglingssäsongen är över blir det att tillbringa tiden på annat vis. Sporadiska inhopp i eftisar och skolor varvas med körövningar och uppträdanden. Novena-kören gör ett besök i Birkaland.
Först kommer vi till Tykölä herrgård där vi blir mottagna av värdparet Tiina och Vesa med ett glas skumvin.
Efter en stunds minglande börjar vi öva inför kvällens konsert.
Sittande i ring i salongen.
När vi övat färdigt bjuds det på lunch i den genuina herrgårdsmiljön. Allting är utsökt gott och väl förberett.
Efter lunchen presenterar värden huset. Gamla möbler och prylar har piffats upp och ställts ut. Visst är det fint att folk som har resurser och intresse tar sig an dessa gamla kulturskatter och ser till att de inte förfaller.
Så förflyttar vi oss till Kangasala kyrka. En ståtlig gråstensbyggnad som blev färdig år 1767.
Vi fortsätter att öva i kyrkan, nu med orkester och orgel. Genast går inte alltid efter noter, men vi kämpar på. På repertoaren finns Bachs Kantat no 131: Aus der Tiefen rufe ich, Herr, zu dir och Faurés Requiem.
Det sägs att man mår bra av att sjunga i kör. Och visst det fint när harmonierna sitter och man upplever att man är en del av något större. Det gäller att vara koncentrerad, det märks genast om någon är för sen eller för tidig i någon insats. Men när allting klaffar är känslan euforisk.
Själv upplever jag att min insats är skaplig och kören skärper sig när vår kära dirigent Nina får en hostattack mitt i programmet. Hon och hennes parhäst Markus som trakterar orglar av varierande kvalitet gör att det känns speciellt fint att sjunga i Novena.
Vi kliver sedan ned från läktaren och framför En sommardag i Kangasala (Jag sitter i högsta grenen..) inför en förvånansvärt stor publik. Intet öga är torrt.
Efter konserten intar vi en supé på det lokala näringsstället Paakari. Förplägnaden har varit riklig under dagen, så vi är mätta, nöjda och belåtna när vi körbhem i fullmånens sken.
minseglats 