…med att segla på Bottenviken, är att vattnet är rent och klart. Inga alger så långt ögat kan nå. Man kan se långt ner mot bottnen.
Som förr, innan vi förstörde Finska Viken. (Ja, jag har varit med om att på -50 -60-talen ro ut gamla bastu-ugnar, tomma oljefat och allt man kunde tänka sig på fjärden och sänka det i djupet)
Idag är en speciell dag. Den första gången vi under de veckor vi varit ute fått regn över oss. Inte mycket, men ändå.
Jag tog i alla fall på mig regnkläderna.
Holmön är ställd som mål, och så när som på en kort sekvens med motor när vi förlorat höjd och fart, slörar vi fram i god fart. Framme är vi före kl. 15. Samtidigt kommer tre båtar ut, en tysk bl.a.
Än en gång är Freja den enda gästbåten.
Eftersom någon tömt skafferiet blir det en tur till handelsboden på andra sidan viken.
När jag kommer tillbaka glider en storbåt in och tar ned seglen före vågbrytarna.
Den sällar sig ändå inte till gästbåtarna, utan går till den andra kajen där arbets- och turbåtarna lägger till. En massa ungdomar med orange västar går iland. Det är Holmöslupen, läser jag i Erssons bok.
Strax efter stiger mörka moln upp ovanför trädtopparna och en vindil kör Freja mot bryggan så bogankaret skramlar. Jag spänner aktertampen. Sedan kommer regnet.
Det regnar medan jag äter middag, pasta igen. Snart syns solen lysa mellan molnen.
I morgon utlovas hårda sydliga vindar. Och mera regn. Få se om jag vågar mig ut…
minseglats 