Jag var alltså inte helt övertygad om att jag skulle klara av att komma in till hamnen i den sjögång som är förhärskande, men här är jag nu.
”Före detta fiskeläge, fyr- och lotsplats med Sveriges högsta Heidenstamfyr, 37 m, nu degraderad till torn i sjökortet. Insegling i fyrbelyst enslinje. Djupgående båtar förtöjer vid lotskajen innanför piren. El, vatten och grillplatser. Fyren, båken, fiskemuseet och Piteå skärgårds enda kapell är sevärda” (Norrlandskust, Kryssarklubbens publikation)
Efter att jag gjort båten i ordning går jag att bekanta mig med stället. När jag kom såg jag folk stimma överallt, på grillplatsen, på gårdarna. Men när jag kommer är det tomt överallt. Inte en käft syns till.
Fyren är stängd för reparation. Både Ersson och Kimi rekommenderar ett besök
.
Då går jag till kyrkan och fyrbåken. Viktiga minnen från den tid då folk levde och verkade här året om. Kyrkan var samlingsplatsen.
Namn och texter har skrivits på väggarna, men nu är det förbjudet förtäljer en skylt. Jag mediterar en stund och går tillbaka mot husgyttret.
På håll ser det ut som om det skulle vara fest i ett av husen. Fullt av folk på gården. Men när jag kommer fram är ingen där.
På en skylt i hamnen finns namn och nummer till en fiskare. Rökt sik utlovas. Jag ringer numret och en mamsröst svarar. Han beklagar, han är inte på ön idag, utan i Piteå. I morgon kommer han tillbaka.
Det blir alltså torrskaffning igen..
Till slut ertappar jag en man som håller på att måla sitt skjul. Jag berömmer ön för dess skönhet. Han kan upplysa mig att cafeet har stängt för säsongen och att det varit mycket båtgäster i år, i synnerhet från Finland och Tyskland.Det kan vara en inbillning, men om det är så, kan jag förstå att sommargästerna skyr båtfolket som ränner på vad de säkert upplever som deras privata revir. Stugorna ligger så tätt och de cementerade stigarna går rakt framför ytterdörrarna.
Jag skall ta en promenad och ett dopp för att sedan fundera på om jag vågar mig ut på det svallande havet..
minseglats 