..hade vinden blivit mera ostlig och blåste inte längre rakt in genom infaren till Pite Rönnskär. Jag kan alltså göra ett försök att komma ut. Morgonmål ombord, en kort promenad och ett dopp föregår starten.
Därpå tar jag mod till mig, gör båten i ordning, svänger fören utåt och åker iväg. Utfarten går bra, men genast därefter kommer den höga sjön rakt emot och stackars Freja doppar nosen i böljorna medan Nanni arbetar hårt. Så småningom kan jag falla av, rulla ut genuan och slöra iväg. Det rullar betänkligt, men går framåt med ca 5 knop.
Någon kunde påpeka att rullningen säkert hade minskat om jag hissat storen också. Visserligen, men jag har ingen lust att kliva ut på fördäck i motsjö och -vind för att hissa seglet. Dessutom tycker jag att farten räcker till, stundvis över 6 knutar.
Lättare då att ta skeden i vacker hand och finna sig i rullningen. Vi vet ju inte hur vädret ser ut i destinationshamnen, om det är läge att ta ned storseglet, vika och surra det. Enklare då att rulla in genuan, starta motorn och köra in.
Det blir Kåge båtklubbs hamn. Det står i Kryssarklubbens bok att det finns 20 gästplatser, men jag ser inte en enda. Jag frågar ett par på en motorbåt, de är mycket vänliga, säger sig vara på väg ut och erbjuder mig deras plats. Jag kan förtöja vid mastkranen medan jag väntar på att de åker.
Vid mastkranen står en man och säger på engelska att jag inte kan vara där, han behöver kranen. Talar du inte svenska? frågade jag och tänkte att han hör till de svenskar som tror att man måste tala engelska med finnar. ”No, only english” svarar han på bruten engelska. Det visar sig att han är ryss. En stund senare ser jag honom kämpa med en skamfilad segelbåt som på något sätt hamnat på tvären mot aktern på andra båtar. Tatjana satt hjälplös i båten medan Igor balanserade på bommarna mellan båtarna. Jag och mannen som ville låna ut sin plats kom till undsättning, men vi visste inte vad han ville. Jag trodde han skulle till mastkranen, men vinden låg på så pass mycket att vi fick båten inbaxad i en fålla. Med aktern mot bryggan. Det visade sig att den i aktern hade en liten elektrisk utombordare på kanske en dryg hästkraft. Den hade inte lyckats föra båten mot vinden, om den ens fungerade.
Alltnog, jag för Freja på anvisad plats, vinkar farväl åt mina välgörare som kör iväg och bereder mig på att gå 2 km till butiken i Kåge city. På ICA försöker jag handla så mycket att jag klarar ett par dygn i naturhamnar. Problemet är att få med tillräckligt med dricka, det väger så mycket. Men man kan alltid fylla tomflaskor med vatten..
Tomflaskor, alltså. Det är besvärligt att inte svenska butiker tar emot finska tomflaskor, inte ens gratis. Automaterna spottar ut dem. Om man inte vill ha båten full av tomflaskor är det bara att kasta dem i soporna. Man kunde hoppas att Norden hade ett gemensamt system!
Samma gäller skräpet, soporna. Jag sorterar pliktskyldigast ombord, glas, plåt och plast. Men ingen gästhamn har hittills haft sortering. Skärpning, gästhamnar! (när jag går iland igen ser jag att här faktiskt finns ett kärl för glas som jag missat)
Medan jag är i butiken och äter ombord har ryssarna lyckats få sin båt till kranen. Och då ser jag vad de skall ha kranen till, de lyfter en motorcykel på sitt redan fullbelamrade däck!
Jag vet faktiskt inte om de är ryssar och definitivt inte om de heter Tatjana och Igor. Man fantiserar en del.
Det händer allt möjligt i gästhamnar..
minseglats 