..på tjänligare väder i Marjaniemi. Det har sina fördelar att tillbringa en längre tid på samma ställe, man hinner bekanta sig.
Hyr en cykel och trampar till centrum, en sträcka på 9 km. Först en oändlig raka innan det börjar dyka upp tecken på bebyggelse.
En ny kyrka har uppförts i stället för den som brann upp.
Begravningsplatsen är både igenvuxen och, när det gäller enskilda gravar, välskött.
Kommunhuset är inpackat för sommaren.
Det verkar som om butikerna inte hade andra konserver än tonfisk i otaliga varianter. Kanske någon burk ärtsoppa. Men inga vinlövsdolmar eller andra delikatesser. När jag skulle handla min specialitet, kalakukko på burk (laxpaj av rågbröd), visade det sig att jag hade fått med mig kinkkukukko, dvs grispaj av rågbröd. Jag äter fisksoppa hos den lokala fiskaren i stället..
Efter maten går jag upp för de 101 trapporna till fyrens topp.
Den obligatoriska guiden läser pliktskyldigt de tekniska och historiska detaljerna om fyren från ett papper, men sedan är ordet fritt och vi talar bl.a. om det faktum att det är bara 1-2m djupt ända till närmare 2 km utanför Marjaniemi. Fyren fyller alltså en funktion..
Jag konstaterar att guiden måtte ha en god kondition när han går upp och ned för trapporna flera gånger per dag. Han svarar att den fysiska formen är god, men inte den psykiska.
En tur utmed stränderna före kaffe ombord. Gott om tid för kontemplation och självrannsakan. Radion är gott sällskap.
Vi är ensamma (jag och Freja). Bilder klargör inte vindstyrkan, men man kan se att det går vågor i den smala hamnbassängen.
Infarten är ganska smal och man måste ha tungan rätt i mun när man navigerar in i mörker och hårt väder. Vilket lotsarna får göra titt som tätt.
Snart är dagen till ända och fyren tänds..
minseglats 