Jag beundrar människor som snabbt blir bekanta med sin omgivning och personer i den. Som Boris Ersson, i sin bok skildrar han möten i skärgården, han blir alltid bjuden på kaffe, bastu eller på en åktur med en annan båt.
Själv får jag tunghäfta och sluter mig inom mitt skal. Som när jag låg ensam i Maakalla och en tysk båt löper in. Jag går beredvilligt ut på bryggan som sig bör för att ta emot förtöjningslinorna av damen i fören. Men trots flera år av studier i tyska kommer jag inte på vad jag skall säga. Grüß Gott? Ciao? Salut? Jag drar till med ett ”hello” och ”welcome” innan jag smiter in i min kajuta för att skämmas. Snart löper en finsk båt in och kaptenen börjar genast konversera med grannen på felfri tyska.
Jag plägar vakna tidigt, kring kl. 4. Stiger så småningom upp, tillreder morgonmål och sköter toaletten. Tar mig ett dopp om vattnet är rent. På Maakalla klättrar jag upp i ett utsiktstorn och tar några bilder innan jag åker iväg ca 6.45.
Det blåser ännu lite, jag hissar bara gennakern i den lätta brisen. Snart möter jag den första och enda nöjesbåten under två dagars seglande. Ingen trängsel på Bottenviken i medlet av juli. Strax härefter dör vinden ut och jag tar ned seglet. Det blir motorgång resten av dagen. Trist. Jag gör en massa arbeten ombord medan autohelmen sköter styrandet. Den är bättre på att hålla kursen än jag.
Dagens mål blir Brahestad. Jag tvekar mellan segelklubbens och stadens gästhamn, men går till segelklubben. Det ligger en massa bojar utspridda, till synes på måfå, jag tar en av dem. Det visar sig när jag hoppar iland att järnbryggan på det stället är alldeles sönderrostad. Jag går till hamnvakten, en äldre man (yngre än jag dock) som verkade helt förvirrad. Han kan inte svara på en enda fråga. Jag lyckas till slut få honom att ge mig en nyckel till toaletten. Det finns bara ett eluttag dit min sladd inte når. Jag flyttar mig närmare grannbåten för att nå elskåpet och komma bort från det rostiga stället av bryggan. Nackdelen är att en vilsekommen boj ligger och gnaver mot mitt fribord. Det utlovas lugnt väder så det får bli.
Senare blir det vaktombyte och en yngre man med sina sinnen i behåll anländer. Han kan svara på mina frågor, det kostar 15 € per natt och 5 € om man lämnar båten. Jag har nämligen beslutat göra det och åka hem för några dagar. Det utlovas ingen vind i fortsättningen heller och jag är trött på att vara motorseglare. Jag hör mig för om den andra hamnen i stadens regi, närmare, eller egentligen mitt i centrum, men vakten kan inte ge närmare besked. Jag är trött, stannar och går tidigt att lägga mig.
För att igen vakna mycket tidigt, pigg och alert. Efter dusch och morgonmål ombord börjar jag städa. Jag funderar ännu på vilken hamn jag skall lämna båten i, och konfererar med hamnvakten, ny igen. Jag har redan beslutat mig för att åka till centrum med båt för att se hur det ser ut, när damen i grannbåten rekommenderar den till hands liggande gästhamnen. Ungdom har för vana att svira i centrum, det är oklart med bevakning och sanitära utrymmen. I segelklubbens gästhamn är det bevakning dygnet runt och bränsleautomat finns att tillgå.
Jag packar alltså ihop mina pinaler (mest smutstvätt) och börjar promenera den drygt kilometerlånga sträckan till centrum. Det är stekande hett, jag tar av mig t-skjortan, sätter mig på en parkbänk på ett skuggigt ställe och går till stranden för att skölja armhålor och änne. Väl i centrum klär jag mig anständigt. Jag söker upp vitala ställen; museum, turistbyrå, butik och busstation. När jag har koll går jag först till Lidl med tomflaskor som jag släpat med mig och inhandlar en full i stället. Jag har köpt en tågbiljett från Vihanti till Böle, men det visar sig att det inte går någon buss till Vihanti den tiden under sommaren. Jag frågar på taxistationen och får beskedet att resan kostar ca 70 €. Jag kommer till slutsatsen att det enda jag kan göra är att ta en buss till Uleåborg och ta tåget därifrån. På turistbyrån bekräftar de att så är fallet. (Jag gjorde en kanske inte så lyckad entré genom att som inledningsfråga yttra ”miten täältä pääsee pois?”, hur kommer man bort härifrån?)
Härefter tar jag en glass i hamnen medan jag väntar på att Finlands äldsta museum med världens äldsta dykardräkt skall öppna. När jag kommer in får jag veta att dräkten är flyttad till ett annat museum i andra ändan av staden. Jag går snabbt igenom muséet som visar prylar från stadens storhetstid då det byggdes skepp som reste till fjärran exotiska länder där man kunde se tvättäkta infödda negrer:
Därefter flanerar jag i centrum i jakt på ett ställe där jag kunde inta min lunch.
Tyvärr glömde jag att fotografera Per Brahe så det fick bli Kekkonen i stället. Efter att ha passerat ett antal pizzerior och tex-mex-ställen hittar jag ett lokalt café där det serveras fisksoppa, sallad, bröd, kaffe och efterrätt för 8 €. Mums! Därefter beger jag mig till busstationen där jag låst in min väska i ett skåp medan jag var ute på sta´n. Det börjar samla sig folk, det verkar lovande, kanske det kommer en buss till den annars helt öde platsen. Och visst kommer den och för oss i förtid till bussterminalen i Uleåborg som ligger alldeles intill tågstationen. På perrongen samlar sig massor av människor. Det meddelas först att tåget är 10 minuter försenat, sedan 10 minuter till. Härefter kommer ett frågetecken och det förkunnas att förberedelserna tar en okänd tid. Efter tre kvart rullar tåget äntligen in framför ett annat tåg som tydligen är på väg åt andra hållet. Vi kommer iväg och tar in på förseningen så att när vi är i Böle hinner jag se U-tåget rulla in på perrongen bredvid, men hinner inte springa uppför trapporna i folkträngseln och ner på andra sidan innan tåget åker. Det blir att vänta en halv timme på nästa tåg..
minseglats 