…antingen förverkliga sina drömmar eller låta bli för att man tror att någon annan vill att man inte gör det. Jag tror ändå att man är lyckligare om man lever ut sina önskningar om man kan. Också ens medmänniskor vill säkert hellre se att man är nöjd än att man är missnöjd pga att man är tvungen att lägga band på sig.

Kanske det här är svepskäl. Är det kanske bara så att jag inte står ut med att sltta stilla utan ständigt måste vara på väg. Därför passar segling så bra, jag är på väg, men sakta. Målet är inte att komma fram, utan vägen. På plats, ombord, men i rörelse. Så kunde jag fortsätta om det inte fanns begivenheter som jag känner att jag inte kan utebli ifrån.

Därför finns möjligheten att lämna båten där den är för en stund och sedan återvända för att fortsätta resan. Det blir förstås dyrt med hamnavgift och resor, men något måste man offra.

Med denna inställning borde jag inte leva i ett parförhållande och inte ge upphov till barn. Ändå har jag gjort det, och har därmed säkert förorsakat mycket lidande för mina närmaste. Barnen har trots omständigheterna klarat sig skapligt. De har blivit tvungna att söka sin egen väg utan desto mera faderlig handledning. Definitivt inga curlingbarn!

Kanske felas mig något. Hade jag varit född några årtionden senare hade jag säkert fått en AD/HD-diagnos. Saknar empatisk förmåga. Tänker bara på mig själv. Kanske det, men när får leva som jag vill är jag lycklig. Gör jag som jag tror att andra vill att jag skall vara blir jag deprimerad. Och då kan jag inte göra någon annan lycklig.

Att efterleva den utilitaristiska maximen: lev så att det bereder lycka åt möjligast många, är inte lätt. Det tycks som att vad man än gör blir någon missnöjd. Och det kan inte alltid vara så att det är mitt agerande som förorsakar missnöjet…

Foto: Tuomas

Vi seglar till Kokkola, tankar fullt innan Tuomas och Aako mönstrar av. Tuomas delar min dröm och tar alla tillfällen att segla i akt. Det är ett nöje att segla med någon som synbarligen njuter. Aako vill hem och packar snabbt ihop deras pinaler och slänger dem iland. Han hade några fina stunder med sin far på fördäck, blev bättre på att styra och svabbade däcket på morgonen. Men nu vill han hem!

Frågan är om inte GSF:s paviljong, och i synnerhet bastu, hör till de finaste åtminstone jag varit med om. Tuomas reserverar bastutid åt mig som jag begärligt utnyttjar. Jag stannar här över natten. Nu är jag ”själv”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: