Gårdagens träningstävling kom jag till med fel hjälm, slalomhjälm passar inte i storslalom. Jag fick ändå åka då det var bara träning. Servicelådan har jag glömt hemma, får snylta på Kricke.

Men idag i disigt och senare regnigt väder finns en representant för Optimax-valla på plats, vi låter honom fixa våra skidor gratis. Fast vi köper ändå varsin burk valla för framtida bruk.

Inför det första åket infinner sig igen känslan att vad fan gör jag här? och efter åket fördjupas den. Jag förlorar åt Jaska, Kricke och hela tätskiktet med Riku, Seppo, Järä, Reijo och Jukka. Men jag är någon tiondedel snabbare än Tom Brandt. Alltid något.

Efter det första åket börjar det regna på allvar. Vi åker till ett café för att inta kakao och bulle. Och för att besöka toaletten en tredje gång idag. Jag blir alltid lös i magen inför starten..

Åtgärder mellan åken: bindningen flyttas ett steg bakåt. I regnet har det kommit vatten mellan de två glasen på störtbrillorna. De är dessutom för mörka idag. Jag slänger dem i klädhögen före start, beslutar att åka utan. Allting blir med ens klarare, åket börjar påminna om storslalom. Banan är snabbare, jag åker rakare och tar mera risker, är nära att köra ut men räddar i sista valeten. Går upp i ledning med den snabbaste tiden hittills. Ingen av de närmaste konkurrenterna klarar av att matcha min tid, bara de fyra främsta är något snabbare. I det andra åket alltså..

Trots att min placering inte förbättrades steg min självkänsla rejält. Jag hade presterat ETT lyckat åk, inte långt från de snabbaste! Jag var bara en dryg sekund långsammare, inte 3-4 som i de tidigare åken. Jag kan igen leva en tid på den känslan!

För en utomstående kan detta te sig som vansinne. Gamla gubbar klär sig i trikåer och låtsas vara tävlingsåkare. I vår ålder har kläderna nog ingen större betydelse, men det hör till att man skall ha den rätta utrustningen. Och den sociala gemenskapen är vital, ingen ser ner på dem som är långsammare, vi hejar på varandra och skämtar mellan varven. Det är helt enkelt en livsstil som vi inte vill undvara. Typiskt är att de som varit på den absoluta toppen sällan deltar, det är vi som aldrig nått den som fortfarande tror att vi kan göra det. Åtminstone i vår åldersklass..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: