Ibland slås man av sina bevekelsegrunder. Plötsliga infall leder till att man befinner sig någon annanstans än vad annars hade varit fallet. Som t.ex. inför estraden vid Kryssarklubbens monter i Stockholmmässan. Den enda jag känner igen är Veli Raasakka. Jag går fram till honom och hälsar, först på finska. Han verkar inte road av min approach, vilket är förklarligt, han står nämligen i beråd att uppträda med att intervjua en sjöpolis. Jag försöker reda ut om min dator går att ansluta till den befintliga projektoranläggningen. Så småningom får jag bekräftelse på att det borde lyckas.
Jag åhör några föredrag, bl.a. Thomas Webers anmodan att strunta i betänkligheter och kasta loss. Han hade rätt så många åhörare, betydligt flera än jag t.ex. Plötsligt slår sig Fredrik från Jakobstads båtvarv ned bredvid mig. Han kör med finsk tid och kommer en timme innan det är min tur, men jag anmodar honom att fortsätta inventera prylbeståndet. Han känner till min historia eftersom han hör till följarna av föreliggande blogg. Jag ändrar mina planer i sista stund medan jag bevakar de andra, och tar med bilder från atlantseglingen och tidigare bravader. Vilket leder till att helheten blir aningen rörig. men med tanke på den fåtaliga publiken är ingen större skada skedd. Föredraget var en förevändning för resan. När det är över intar vi (Eva är med) en måltid på en av mässcentrets utskänkningsställen innan vi tar en snabbtitt på utbudet, främst träbåtar.
Heleneborgs Båtklubb har sitt hundraårsjubileum till ära ställt ut en imponerande mängd trämotorbåtar. Båtarna finns därutöver förevigade i en tjock bok som jag inte kan låta bli att köpa. Till det båtintresserade barnbarnet, ett tvåochetthalvt år gammalt flickebarn. Ett yrande omkring i det under byggnad varande Slussenkvarteret för oss till Sjöfartshotellet där vi delar den för tillfället på båten inhandlade skumvinsflaskan.
Följande dag gryr solig. Efter den digra frukosten på hotellet hinner vi se det första åket av världscupdeltävlingen i slalom. Henrik Kristoffersen tar ledningen och Marcel Hirscher ligger femma. Vi checkar ut men lämnar vårt bagage för förvaring innan vi promenerar längs stranden mot Sjöfartsmuse´et. På vägen ser vi ett tjockt rökmoln stiga upp ovanför slottet.
Vi misstänker ett terrorbrott, men ser då vi går vidare att rökens källa ligger längre borta. I nyheterna får vi senare höra att det är en gasdriven buss som kört fast i en tunnel och börjat brinna.
Framme vid Sjöfartsmuséet hinner vi se litet av samlingarna innan vi möter representanter för Laurinkostersällskapet och Eva från muséets arkiv som berättar om båtritningar med betoning på Arvid Laurin.
Vi dryftar svårigheterna med att hitta ritningar på L28:an och dess föregångare 3.2 tons kostern som vår Freja representerar. Eftersom vi börjar vara hungriga smyger vi oss ut och intar lasagne i muséets restaurang. De övriga kommer strax efter och sätter sig runt ett bord. Vi hade ändå inte fått rum, men jag går fram och säger farväl innan vi går. Vi har i varje fall varit på ett av Laurinkostersällskapets möten…
Vi går via hotellet för att ta vårt bagage som vi sedan lämnar i kassan till Fotografiska, vars utställningar vi beser. Vi det här laget tar tröttheten ut sin rätt och ett uppfriskande gräl föregår incheckningen på s/y Amorella. Det lugnar ned sig när vi kommit ombord och intar en räksmörgås innan vi törnar in. Natten är lugnare än under ankomsten då det blåste kraftigt och gungade.
I Åbo är det kallt medan vi väntar på tåget som tar oss hem. Vardagen kallar.
minseglats 